En semestermåndag med blåst och regnskurar. Jag tar det lugnt, gör de praktiska saker som ryggen tillåter, men sitter också och ser på de drivande molnen och lyssnar till vinden i träden och läser vidare i Montaigne.Döden är ett återkommande tema och i kapitel 13 i andra boken, "Att döma om andras död", får vår djupt rotade illusion om att vi själva är världens centrum en välbehövlig känga:
"Vi tycker att det universella sammanhanget på något sätt blir lidande av vår förintelse och att det har medlidande med vårt tillstånd. Ty vår förvända syn föreställer sig tingen förvända på samma sätt, och vi tänker oss att tingen fattas blicken i samma grad som blicken fattas tingen, likt sjöfarande som tycker att berg, landskap, städer, himmel och jord rör sig tillsammans med dem och i samma takt..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar