Har Jenny Diski rätt?

Jag har skrivit om det förut och jag gör det igen. Ibland kan jag känna mig som ett tomt skal.
Jag lever i världen och tar in och tar in och fylls - men vem - eller vad - är jag som fylls?

Ja, jag vet att frågan är gammal och har många - eller inget - svar.

Jag går ensam i det mellanhalländska bokskogsområdet, först en bit längs Hallandsleden mot Valasjön, sedan viker jag av på en skogsväg och hamnar nere vid den lilla Rörsjöns strand.
Det har regnat och gräset är fortfarande vått. Luften är klar och ren.

Avsikten med vandringen är att jag vill rensa hjärnan från allt det som distraherar mig, det som hindrar mig från att tänka lugna, klara tankar. Som hindrar mig från att tänka mina tankar.

Jag sitter på en sten och dricker kaffe och ser ut över vattnet.
En vind över sjön skapar ett mönster av små vågor, ljusa reflexer mot mörk botten. Här finns få ljud. Vågornas kluckande mot strandstenarna, vinden i träden. Efter några kilometers vandring i kuperad terräng är jag varm i kroppen. Vilan känns behaglig. Jag är lugn.

Men tankarna virvlar runt i skallen som vanligt, kanske något långsammare nu, men ändå är det samma märkliga hoppande från tanke till tanke, oftast bara fragment och oavslutade fraser, ord som leder till ord, bilder till bilder, i branta associationer och kast hit och dit, det vanliga oavbrutna sorlet.

Det är inte lätt att bestämma i den församlingen. Alla pratar i mun på varandra.

Och vilken är egentligen min egen stämma i denna kakafoni? Kan jag över huvud taget göra mig hörd i mig själv? Eller är jag bara ett eko av världen omkring mig? Är jag tom? Har Jenny Diski rätt?

Dekanen talar till Spencer igen

" - Det var en sak jag glömde påpeka. Det finns de som vill tänka sig universum som en väldig maskin, inrättad för att skapa liv och intelligens, ett slags välvillig uterus som kan åstadkomma storartade resultat om den bara ges tid.
Vilken storartad dumhet! Den som har den minsta aning om kosmofysikaliska förhållanden vet att det är precis tvärtom. Detta universum är en nästan, men inte fullständigt, perfekt maskin för att förhindra liv och intelligens att växa fram. De flesta galaxer befinner sig i så instabila förhållanden att varje ansats till liv mycket snabbt skulle utplånas genom mäktiga bål av gammastrålning och röntgenstrålning. Gravitationsvågor sliter sönder planetsystem som om de vore spröda tapetmönster. Galaxer kolliderar, världshav torkas ut på ett ögonblick.
Vad du Spencer måste förstå, är att detta universum är en dödsmaskin! "

Lars Gustafsson: "Dekanen : ur Spencer C. Spencers efterlämnade papper : samlade och utgivna av dr Elisabeth Ney, bibliotekarie vid Humanities Research Center, The University of Texas at Austin."

Dekanen om teodicéproblemet

Jag har som areligiös inte någon anledning att grubbla på teodicéproblemet.
Jag vet inte heller om de kristna, t ex präster i svenska kyrkan, gör det. De har nog fullt upp med att göra sig populära på olika sätt.

I Lars Gustafssons "Dekanen" desarmerar dekanen Dr Paul Chapman teodicéproblemet på ett underbart sätt:

"Det faktum att man ibland ser en människa av fri vilja utföra en god, osjälvisk handling, det faktum att man ibland stöter på en tanke som förefaller fullständigt fri och originell är naturligtvis ett starkt argument mot Guds allmakt. Allt tyder ju på att Gud, vem det nu är, ogärna ser det goda inträda i världen och gör vad han kan för att förhindra det. Om det vore tvärtom och Gud ville det goda, skulle det goda för länge sedan ha erövrat allt som finns, allt som händer och sker. Detta är en av de litet mindre ofta insedda konsekvenserna av teodicéproblemet.
Och förresten, tillade han, med tydlig glädje i stämman, förresten har jag aldrig fattat varför det skulle vara ett problem.
Teodicéproblemet är bara ett problem om vi intalar oss att något tvingar oss att försvara Gud. Men varför skulle det vara så? Är det inte vi som är offren? Vi som är de oskyldiga offren för denna egendomliga mani att tvinga andra varelser att existera utan att fråga dem om de har bett om det eller inte. Vår naturliga roll är inte som Guds advokater, utan som Guds åklagare."

Lars Gustafsson-läsning

Ensam vid trädgårdsbordet, i blodbokens skugga. Blå, molnfri himmel och 26 grader varmt. Luften är full av rallarosens frön, de kommer seglande i vinden. Fastnar i spindelväv.
En jättelik John Deere-tröska mullrar ute på Sandgärdet. Det är skördetid.

Ensam. De sista semesterdagarna ser ut att bli lite mindre sociala, vilket jag inte har något emot.
Sommarens läsande har varit alltför splittrat, utan den tid för eftertanke som mitt läsande kräver.

Av naturen är jag en långsamläsare och en långsamtänkare. Jag kan inte hantera så många tankar samtidigt och det tar tid innan de faller på plats och bildar ett mönster.
Om de nu överhuvudtaget gör det.
Stigande ålder har inte förändrat saken. Snarare försämrat.

I alla fall, jag sitter här och läser de sista sidorna i Kerstin Bergmans "En möjlig värld - en tematisk studie i Lars Gustafssons 1990-talsromaner", som jag när jag började läsa den kallade "ytterst stimulerande och infallsrik".
Ett omdöme som jag nu vill modifiera något.

Bergman närläser "Historien med hunden", "Tjänarinnan" och "Windy berättar", med fokus på, som hon skriver, "huvudkaraktärernas tankar och filosofiska utveckling genom romanerna" för att på så sätt dra sina slutsatser om den "ontologi- och moralproblematik" som där gestaltas.

Det är ett ganska snävt perspektiv på skönlitterära texter.

För Erwin Caldwell i "Historien med hunden" rör det sig om ondskans och godhetens existens, om teodicéproblemet, om personlig skuld och moral, och där spårar Bergman en utveckling från en judisk-kristen gudsbild till en gnostisk, dualistisk ontologi.

I "Tjänarinnan" får Dick Olsson bryta sin ensamhet i denna dualistiska värld genom att anta en "monistisk ontologi av spinozistiskt snitt" och därmed finna gemenskap och tillhörighet.

Och i "Windy berättar" utforskas vad döden är i den monistiska ontologin, genom att berättaren, hårfrisörskan Windy, i den långa monolog som romanen utgör, tar med både sin lyssnande kund och läsaren på en färd genom dödsriket, för att till sist nå fram till att man bör lägga döden bakom sig och koncentrera sig på att leva.

Det är naturligtvis ett alldeles för snävt perspektiv.

Det gör inte rättvisa åt den upplevelse det är att läsa de tre romanerna. De hänger ihop. Förbindelserna mellan dem är många, människor och händelser återkommer. Lars Gustafsson kan som få andra skriva både friskt sinnligt och abstrakt filosofiskt. Romanerna bygger upp en texansk verklighet, en 90-talsverklighet, där det inte är svårt att urskilja Herr Gustafsson själv. Det är helt enkelt jäkligt bra romaner.
"Historien med hunden" är spännande som en detektivroman; "Tjänarinnan" är jag mer tveksam till; "Windy berättar" är den klart bästa av de tre och blev ännu bättre nu vid omläsningen. Den visar på både nödvändigheten av och farorna med "att tala med de döda".

Därmed inte sagt att Bergman inte i mycket kan ha "rätt". Och hon redovisar klart sitt snäva syfte och följer det - nitiskt.
Ett problem är kanske avhandlingsformen som sådan. Ska man skriva en avhandling så lusläser man materialet och hittar kanske för mycket, för att man vill hitta det och för att man inte vill missa något. En del tolkningar av vad något "egentligen" står för och betyder blir nästan komiska.

En annan fråga är ju om det ö h t går att uttömmande tolka ett litterärt verk? Skrev Lars Gustafsson dessa romaner i syfte att göra just det som Bergman visar på?
Det tror jag inte.

Kanske ger Lars Gustafsson själv ett auktoritativt svar i "Om detta med skrivandet", en essä i "Under den osynliga skriften - nedslag i Lars Gustafssons författarskap", som damp ner i brevlådan i dag. Han skriver om "Historien med hunden":

"Kanske är Domare Caldwell en farlig mördare, kanske är han bara en person som omåttligt sensitiviseras av en grym handling som han begår mot ett djur. Men jag talar inte om hur det förhåller sig. Inte för att jävlas, utan för att jag uppriktigt sagt inte vet hur det ligger till."

Läsanvisning?

Sensommarkväll.
Från läsfåtöljen ser jag ut genom fönstret på den starkt lysande augustimånen. Strax under månen Aftonstjärnan.

Kan någon med kunskaper i slumpteori förklara följande:

Jag såg nyss på hyllraderna till vänster och blicken föll på en volym Edgar Allan Poe, "Tales of mystery and imagination", som hamnat ganska långt bak på att läsa-hyllan.
Jag tog ut boken och mindes att jag köpt den i höstas och att jag läst den inledande berättelsen "The gold bug".
När jag öppnade den nu hamnade jag helt naturligt vid nästa berättelse, "The facts in the case of M. Valdemar". Jag funderade en stund på om det inte är dags att bryta av Lars Gustafsson-läsningen med något helt annat.
Jag tvekade.
Fick syn på Horace Engdahls essäsamling "Beröringens ABC" i hyllan under och den öppnade den och läste rubriken på den tredje essän: "Fallet Valdemar".
Den handlar mycket riktigt bl a om Poes berättelse.

Det är nog meningen att jag ska läsa Poe - och Engdahl.

A är den första bokstaven i alfabetet

Dagsregn. Grå himmel, dis över fälten och ett sakta strilande dagsregn.
På eftermiddagen går jag med det treåriga barnbarnet i allén, under lönnarnas lövverk. Hon har en pinne i handen och ber mig rita ett "A" i gruset. Sedan tar hon själv pinnen och skriver, högt ljudande, FARFAR och FARMOR, med hjälp av egna bokstäver i ett eget alfabet.

Lars Gustafsson-citat. 3: "att kursivera något i upplevelsernas egen ström"

Kerstin Bergmans ytterst stimulerande och infallsrika avhandling "En möjlig värld - en tematisk studie i Lars Gustafssons 1990-talsromaner" är min vägvisare in i tre av Lars Gustafssons romaner.
Läsningen utgör ett eget rum som jag går in i då och då, när omständigheterna så tillåter.

"Att kalla något Verkligheten är väl egentligen bara att kursivera något i upplevelsernas egen ström, att säga: just det här ska du ta på allvar."

"Historien med hunden" (1993), s 147.