Har Jenny Diski rätt?

Jag har skrivit om det förut och jag gör det igen. Ibland kan jag känna mig som ett tomt skal.
Jag lever i världen och tar in och tar in och fylls - men vem - eller vad - är jag som fylls?

Ja, jag vet att frågan är gammal och har många - eller inget - svar.

Jag går ensam i det mellanhalländska bokskogsområdet, först en bit längs Hallandsleden mot Valasjön, sedan viker jag av på en skogsväg och hamnar nere vid den lilla Rörsjöns strand.
Det har regnat och gräset är fortfarande vått. Luften är klar och ren.

Avsikten med vandringen är att jag vill rensa hjärnan från allt det som distraherar mig, det som hindrar mig från att tänka lugna, klara tankar. Som hindrar mig från att tänka mina tankar.

Jag sitter på en sten och dricker kaffe och ser ut över vattnet.
En vind över sjön skapar ett mönster av små vågor, ljusa reflexer mot mörk botten. Här finns få ljud. Vågornas kluckande mot strandstenarna, vinden i träden. Efter några kilometers vandring i kuperad terräng är jag varm i kroppen. Vilan känns behaglig. Jag är lugn.

Men tankarna virvlar runt i skallen som vanligt, kanske något långsammare nu, men ändå är det samma märkliga hoppande från tanke till tanke, oftast bara fragment och oavslutade fraser, ord som leder till ord, bilder till bilder, i branta associationer och kast hit och dit, det vanliga oavbrutna sorlet.

Det är inte lätt att bestämma i den församlingen. Alla pratar i mun på varandra.

Och vilken är egentligen min egen stämma i denna kakafoni? Kan jag över huvud taget göra mig hörd i mig själv? Eller är jag bara ett eko av världen omkring mig? Är jag tom? Har Jenny Diski rätt?