En jättelik John Deere-tröska mullrar ute på Sandgärdet. Det är skördetid.
Ensam. De sista semesterdagarna ser ut att bli lite mindre sociala, vilket jag inte har något emot.
Sommarens läsande har varit alltför splittrat, utan den tid för eftertanke som mitt läsande kräver.
Av naturen är jag en långsamläsare och en långsamtänkare. Jag kan inte hantera så många tankar samtidigt och det tar tid innan de faller på plats och bildar ett mönster.
Om de nu överhuvudtaget gör det.
Stigande ålder har inte förändrat saken. Snarare försämrat.
I alla fall, jag sitter här och läser de sista sidorna i Kerstin Bergmans "En möjlig värld - en tematisk studie i Lars Gustafssons 1990-talsromaner", som jag när jag började läsa den kallade "ytterst stimulerande och infallsrik".Ett omdöme som jag nu vill modifiera något.
Bergman närläser "Historien med hunden", "Tjänarinnan" och "Windy berättar", med fokus på, som hon skriver, "huvudkaraktärernas tankar och filosofiska utveckling genom romanerna" för att på så sätt dra sina slutsatser om den "ontologi- och moralproblematik" som där gestaltas.
Det är ett ganska snävt perspektiv på skönlitterära texter.
För Erwin Caldwell i "Historien med hunden" rör det sig om ondskans och godhetens existens, om teodicéproblemet, om personlig skuld och moral, och där spårar Bergman en utveckling från en judisk-kristen gudsbild till en gnostisk, dualistisk ontologi.
I "Tjänarinnan" får Dick Olsson bryta sin ensamhet i denna dualistiska värld genom att anta en "monistisk ontologi av spinozistiskt snitt" och därmed finna gemenskap och tillhörighet.
Och i "Windy berättar" utforskas vad döden är i den monistiska ontologin, genom att berättaren, hårfrisörskan Windy, i den långa monolog som romanen utgör, tar med både sin lyssnande kund och läsaren på en färd genom dödsriket, för att till sist nå fram till att man bör lägga döden bakom sig och koncentrera sig på att leva.
Det är naturligtvis ett alldeles för snävt perspektiv.
Det gör inte rättvisa åt den upplevelse det är att läsa de tre romanerna. De hänger ihop. Förbindelserna mellan dem är många, människor och händelser återkommer. Lars Gustafsson kan som få andra skriva både friskt sinnligt och abstrakt filosofiskt. Romanerna bygger upp en texansk verklighet, en 90-talsverklighet, där det inte är svårt att urskilja Herr Gustafsson själv. Det är helt enkelt jäkligt bra romaner.
"Historien med hunden" är spännande som en detektivroman; "Tjänarinnan" är jag mer tveksam till; "Windy berättar" är den klart bästa av de tre och blev ännu bättre nu vid omläsningen. Den visar på både nödvändigheten av och farorna med "att tala med de döda".
Därmed inte sagt att Bergman inte i mycket kan ha "rätt". Och hon redovisar klart sitt snäva syfte och följer det - nitiskt.
Ett problem är kanske avhandlingsformen som sådan. Ska man skriva en avhandling så lusläser man materialet och hittar kanske för mycket, för att man vill hitta det och för att man inte vill missa något. En del tolkningar av vad något "egentligen" står för och betyder blir nästan komiska.
En annan fråga är ju om det ö h t går att uttömmande tolka ett litterärt verk? Skrev Lars Gustafsson dessa romaner i syfte att göra just det som Bergman visar på?
Det tror jag inte.
Kanske ger Lars Gustafsson själv ett auktoritativt svar i "Om detta med skrivandet", en essä i "Under den osynliga skriften - nedslag i Lars Gustafssons författarskap", som damp ner i brevlådan i dag. Han skriver om "Historien med hunden":
"Kanske är Domare Caldwell en farlig mördare, kanske är han bara en person som omåttligt sensitiviseras av en grym handling som han begår mot ett djur. Men jag talar inte om hur det förhåller sig. Inte för att jävlas, utan för att jag uppriktigt sagt inte vet hur det ligger till."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar