söndag 31 mars 2013

Påskeld mot drönarattacker

Årets påskeld, som vanligt ganska rejäl, var inte riktad mot häxorna, dessa väna varelser. Nej, den riktades mot USA:s drönarattacker.


torsdag 28 mars 2013

På morgonen läser jag en dikt av Czesław Miłosz

I ett försök att hitta rätt balans mellan kontemplation och aktivitet läser jag den här morgonen återigen en dikt av Czesław Miłosz.
Efter ännu en kall natt skiner solen och värmer redan genom fönsterna. Jag tänker igenom vad jag ska göra under dagen. Hur svårt är det inte att fastna i planering av det kommande, så att man inte är närvarande i det som är? En banal reflektion, men inte desto mindre sann.
Alltså läser jag den här dikten, långsamt och uppmärksamt. Orden sätter tanken i rörelse. De tio raderna kan föra en långt bort, åt skilda håll, till oväntade upptäckter. Jag nöjer mig med det.

DENNA VÄRLD

Det visar sig ha varit ett missförstånd.
Bokstavligt tog man det som var på försök.
Snart skall floderna återgå till källorna,
vinden skall upphöra att vandra.
I stället för att knoppas skall träden söka rötterna.
Åldringar skall springa efter bollen,
se sig i spegeln där de är barn på nytt.
De döda skall vakna och ingenting fatta.
Tills allt som har gjorts till slut skall göras ogjort.
Vilken lättnad! Andas ut, ni som har lidit så.

PS: i tanken hamnade jag bl a här.



Dikten finns i "Ärlig beskrivning", Brombergs 2011.

tisdag 26 mars 2013

30 kubikmeter vårtecken

Kalla nätter, dagar med hög blå himmel och sol. Men inga verkliga vårtecken. Snödropparna slitna och smutsiga efter ett par omgångar snö. Påskliljorna knappt synliga i lövtäcket. I går eftermiddag ute på fälten med kikaren. Var är lärkan, var är tofsvipan? Inte här i alla fall. Kanske nere på strandbetena.

Men här är 30 kubikmeter vårtecken. En vacker syn. En bekräftelse på den eviga återkomsten så god som någon.


Nu kommer veden att ligga där ett tag, i den starka aprilsolen, innan den långsamt kommer att staplas under tak. En urgammal sysselsättning, som gjord för äldre män med behov av tankfull tystnad.

lördag 23 mars 2013

Om en dikt av Czesław Miłosz

Jag satt och läste en stund i morse. Det var elva minusgrader, jag hade tänt i pannan och fyllt på med ved. Solen lyste och värmde genom fönstret. Huset var tyst och stilla. Jag läste i Czesław Miłosz-urvalet "Ärlig beskrivning" och jag märkte till min förvåning att jag kunde läsa med en djup, ansträngningslös koncentration. Det var som om husets tystnad och stillhet och ljuset och solens värme genom fönstret strömmade in i mig och drev bort all rastlöshet. En nåd att stilla bedja om.

Jag läste dikten

MITT FOSTERLAND

I mitt fosterland dit aldrig mer jag återvänder,
där finns en väldig sjö i skogen,
och stora sönderslitna, underbara moln,
minns jag när blicken vändes bakåt.

Och grunda vattens viskningar i dunkel skymning,
och bottnen som är täckt av taggigt gräs,
och svarta måsars skri och kalla solnedgångars rodnad,
brunandens gälla visslingar högt uppe.

I min himmel sover denna törnesjö.
Jag sänker blicken ner och ser på bottnen
återskenet av mitt liv. Allt det som skrämmer mig
finns där tills döden min gestalt för evighet fullbordar.
                                               
                                                  Warszawa, 1937

och såg framför mig någon av alla de halländska sjöar i skogen som jag har sett, även om det här bör handla om en sjö i en litauisk skog.

Men poeten gör något mer än beskriver en sjö som han minns. God poesi gör ju så, tar av verkligheten och gör något med den, i bästa fall något oväntat, något som vi inte sett eller tänkt förut.
Jag brukar inte analysera dikter och ska inte göra det här heller - bara lite.

I den första strofen inleds och i andra strofen fördjupas poetens minnesbild av en konkret sjö. Det är ingen konventionell beskrivning. Varför är molnen sönderslitna och underbara? Finns det svarta måsar? Är solnedgångens rodnad kall? Sjön, eller minnesbilden av sjön, får olycksbådande attribut. Och blir i tredje strofen till en törnesjö, ett ord med digra associationer.


Nu sker märkliga ting. Poeten har  sjön i sitt minne, den rentav sover där (om jag nu tolkar "min himmel" rätt) och han kan samtidigt sänka blicken och från något slags position ovanifrån se ner på dess botten och där möta återskenet av sitt liv, i, som jag tolkar det, ett slags självrannsakan. Och där finns ting som skrämmer honom. Tills döden försonar allt.

Det är en dikt om att minnas en plats och om att se tillbaka på sitt liv så som man ser tillbaka på platser man minns, för det är ju just på plats efter plats våra liv utspelas och i minnet knyts levt liv till platser som därmed laddas upp med innebörder.
Det finns mycket mer att säga om den här dikten. Ordföljden i den första raden, allitterationerna och upprepningen av det inledande och i andra strofen. Men jag säger bara: det här är en mycket vacker och spännande dikt.

onsdag 20 mars 2013

Jag läser Czesław Miłosz

En marsdag med en molnig men ljus himmel, ibland nästan vårljus och med lätt förvirrade snöflingor som en och en sakta dalar ner utan att riktigt hitta någon plats att falla på.
Den optimistiska pessimismen från måndagsmorgonens glada nyhet har väl lagt sig och ersatts av den vanliga, realistiska pessimismen.
Men mars följs sannolikt av april och påskhelgen hägrar.

Jag har börjat läsa Czesław Miłosz, ännu en nobelpristagare. Tidigare har jag bara läst någon dikt här och där. Men han har länge framstått som någon jag borde läsa.

(Hur många av nobelpristagarna har jag förresten läst? Ett snabbt överslag: 37 av 109. Då räknar jag även dem som jag bara läst någon enstaka bok av. Min bildning har sina luckor...)

Jämsides med dikturvalet "Ärlig beskrivning" (urval och översättning av Anders Bodegård och Leonard Neuger, Brombergs 2011) läser jag "Mitt Europa" (Ny utg., Brombergs 2011) - en självbiografi som samtidigt är en essäsamling över olika teman från en tid och ett Europa som inte längre finns, som Richard Swartz skriver i sitt förord.

Miłosz föddes 1911 i en litauisk by, växte upp i Vilnius, som då hörde till Polen, men där minnena från stor Storfurstendömet Litauen, en gång den största europeiska staten, ännu var levande.

Jag har bara börjat läsa, men redan nu är jag helt betagen av den här skildringen av ett liv som, utan överdrift, drogs in i de historiens strömvirvlar som helt förändrade den här delen av världen. Miłosz skriver mycket klokt om många ting, som jag kommer att återkomma till.

En liten sak här, bara. Miłosz skriver i kapitlet "Katolsk uppfostran" om hur han i femtonårsåldern försökte bygga intellektuella broar mellan naturvetenskap och religion och då hamnade i en religiös kris:
"Om mord är naturens lag, om den starkare överlever och den svage går under, och detta sedan miljoner och miljoner år, var finns då plats för den gode Guden? Varför vill människan på den lilla stjärnan, som hänger där i rymden och inte betyder mer än bakterien under mikroskopet, skilja sitt lidande från samma lidande hos fågeln med genomskjuten vinge och haren som slukas av räven? Varför skulle bara hon vara värd uppmärksamhet och frälsning? Varför denna undantagsställning och varför, i så fall, dessa grymheter - sjukdom, död, den ena människans tortyr av den andra - som bevisar att naturens lagar omfattar även denna art? Varigenom skiljer sig folkmassan på gatan från amöbasamlingar, förutom genom att människornas elementära reaktioner är mer komplicerade? Sådana frågor försatte mig ofta under hela veckor i ett tillstånd som likande fysisk sjukdom."
Vilket får mig att minnas en diskussion Under pausträdet nyligen, som visade på mycket skiljaktiga åsikter och som lite hastigt stannade av.

söndag 17 mars 2013

Varför har jag läst Kertész?

Under några månader har jag nu läst allt av Imre Kerész som, vad jag vet, finns översatt till svenska. Efterhand har jag då och då skrivit några rader om min läsning, ni hittar det här och här och här och här och här och här.

Nu vill jag bara skriva något sammanfattande. Vilket är svårt för vem som helst och kanske i synnerhet för mig, som här som så ofta har känt hur insikter och formuleringar som då och då dykt upp under läsningen eller när jag tänkt på det jag läst bara försvunnit eller framstått som tomma och ofullständiga när jag försökt skriva ner dem.

En ytterst komprimerad "bild" av Kertész författarskap som jag har gjort mig ser ut så här: som en "följd" av erfarenheterna från Auschwitz skrev Kertész "Mannen utan öde" och de följande romanerna, "Fiasko", "Kaddish för ett ofött barn" och "Likvidation" är alla "följder" av erfarenheterna och skrivandet av "Mannen utan öde" - romaner som handlar om Kertész liv som överlevande efter Auschwitz och efter skildringen av överlevandet.

Om romanen "Likvidation" skriver Kertész att fastän den ger intrycket av att vara fiktion, så "är jag på det klara med att den har sina rötter djupt nere i min biografi, och att denna roman i grunden är en självbestraffning, en bekännelse och en botgöring, ingenting annat."

Kertész skriver egentligen bara om Auschwitz - ett påstående som riktats mot honom och som han värjer sig mot, men samtidigt håller med om. Ja, jag tror man kan se hela hans författarskap som en följd av Auschwitz. Eller en kamp för att överleva överlevandet av Auschwitz.

Auschwitz är det stora, outplånliga såret hos Kertész. I slutet av "Från Budapest till Berlin" återger Kertész sitt avböjande svar till en förfrågan om en intervju:
"Vad nu intervjun beträffar, kära fru L., kan jag tyvärr inte stå till Ert förfogande. Jag tror att jag har dokumenterat ett författarskap som också kan betraktas som ett vittnesbörd om mitt engagemang för och min solidaritet med de mördade och de överlevande - till vilka jag också hör. Men det har också varit ett mycket personligt arbete. Genom att skriva om Buchenwald har jag också så att säga kommit ut ur Buchenwald och befriat mig själv från Buchenwald. Sedan jag först upplevt Buchenwald och sedan, som en imaginär värld, återuppväckt det som litteratur, har Buchenwald för mig förvandlats till ett slags abstraktion som jag bara kan handskas mycket försiktigt med."
Att uppträda som "ett verkligt vittne" innebär för Kertész att ännu en gång uppleva, att nästan förflyttas till det verkliga Buchenwald - "en känslopåfrestning och det på en så hög nivå som ingen får begära av mig."

I böcker som "En annan", "Det landsförvisade språket" och "Från Budapest till Berlin" - med essäer, tal och dagboksanteckningar, fördjupas bilden av Kertész.  

En författare med både hög grad av självkänsla och starka tvivel på sig själv och på värdet av vad han skriver; en djupt pessimistisk och misantropisk värdekonservativ iakttagare av inte bara irredentismens, antisemitismens och fascismens återkomst (eller återuppvaknande) i Ungern, utan också av Västerlandets annalkande undergång som en följd av den vulgära massans (och invandringens?) dominans under demokratin.

Kertész tvivlar på sin förmåga till skapande efter flytten till Berlin och Nobelpriset 2002.
Inte bara ålderdom och sjukdom spelar in här. Kanske, frågar han sig, kan han bara skapa under tryck, som i Ungern, inte i frihet, som i Berlin?

Något som Kertész ofta återvänder till är tillbakavisandet av att Förintelsen skulle vara en obegriplighet, något som inte kan förklaras, att den görs till ideologi. Han skräder inte orden:
"På nytt Förintelsens profetissa, dess kvinnliga guru. Med sin kroknäsa och sitt förkrympta, bruna totemansikte vända mot publiken (mot åskådarna: hon talar i televisionen) utvecklar hon att Förintelsen inte är en historisk händelse och att Förintelsen är obegriplig. [ ... ] När en gammal kvinna med ett kantigt ansikte, klapprande löständer och illvilja utslungar slitna klyschor, har man svårt att värja sig för tanken att eftersom det har hänt, är det lika gott att det hände just henne... (jag är inte cynisk, jag talar sanning, något som få gör eller vågar göra; för mig gör det inte längre någonting)."
Och: 
"... men förintelserevisionisterna har rätt i sitt påstående att sådant har hänt i andra nationer också. Jag skulle vilja gå längre: det viktigaste är inte det som drabbat judarna, utan det som har hänt med de europeiska värdena. Det som Förintelsen har uppenbarat är nämligen att de europeiska värdenas kris utmynnade i ett slags upphävande av dessa värden."
Varför har jag läst Kertész?  Det är ju inte någon upplyftande läsning precis, en läsning som får mig att se ljusare på människan. Snarare fördjupar den ytterligare insikten att det inte finns någon gräns för vad människor kan utsätta andra människor för.
Jag har läst Kertész av samma skäl som jag läst andra väsentliga författarskap: jag lär mig något nytt, jag ser världen i ett annat ljus än det invanda, jag blir klokare. (Och jag ställer aldrig frågan: och detta till vad ändlig nytta?)


onsdag 6 mars 2013

Ytterligare Kertészläsning

Bara för att ni inte ska tro att både bloggen och jag avsomnat... vill jag i alla fall berätta att jag nu är i slutet av Kertészläsningen och börjar få en helhetsbild av detta författarskap. Kanske kommer ett samlat omdöme här någon gång...

Jag har läst ungefär halva "Från Budapest till Berlin" (översättning: Ervin Rosenberg, Weyler 2012), en i alla bemärkelser svart bok. Den består av Kertészs dagboksanteckningar från mars 2001 till oktober 2003, under den period när han lämnar Budapest och "det ungerska eländet" för att bosätta sig i Berlin.

Kertész livssyn är inte den muntraste:
"Livet är ett misstag som inte ens döden kan reparera. Livet, döden: allt är misstag."
Och det är inte utan att man spårar en viss självupptagenhet:
"Dagboken är inte till för att jag skall skildra mig själv, med mindre denna obeslutsamma och konturlösa varelse - jag själv - återspeglar världens kaos. Detta kaos som myllrar av handlingar är känt just för att vara ett hinder för handlandet. Följaktligen är det lögnens ödeläggande värld, i vilken varje handling är falsk och ödeläggande. Till råga på allt har den upphört att vara intressant." 
Som alla radikala pessimister och misantroper tvingas han i all sin kompromisslöshet till en avgörande kompromiss: att trots allt leva; annars kan han ju inte ge uttryck åt sin pessimism och sin misantropi. Det är ingen dussin-misantropi:
"Dödsbringande höst. Solen lyser. Världen ligger i dödsryckningar. I går på spårvagnen, mitt bland människorna, greps jag av den bestämda känslan att jag inte är bland människor. Sedan sade jag till mig själv: jovisst, det är ju just dessa som är människorna [ ... ] Deras vidunderliga brutalitet. Deras feghet. Fårskockens stupiditet. Deras grymhet mot det individuella. Den alltid mordberedda blodtörsten som reagerar på minsta tecken på svaghet."
Dock finns här också en viss humor:
"Jag fruktar att om jag väntar för länge och blir ännu äldre, kommer jag inte att ha kraft att dö." 
Anteckningarna domineras annars av författarens depressioner, hans sömnlöshet, hustruns kamp mot cancern, det egna åldrandet, Parkinsons sjukdom som tvingar honom att börja skriva på en laptop, svårigheterna med att skriva romanen "Likvidation" (som jag läst parallellt och kanske kommer att skriva om).

Det blev mycket "kanske" här. Men så är det, under denna senvinter som en del optimister kallar vår.

PS:
Vid fortsatt läsning stöter jag på något som jag tror säger mycket om Kertészs politiska tänkande. Han läser Brecht och finner honom vara "en medelmåttig författare med triviala tankar".  En vacker sommarkväll i övre tonåren tänker Brecht inte på sig själv:
"Men han tänker på den sociala orättvisan, som alltsedan den franska revolutionen har varit mänsklighetens sjukdom. Längtan efter social rättvisa har gett upphov till världens största sociala orättvisor, bekymret om de andras öde - till förfång för den egna existensen - har i sin tur lett till de ohyggligaste massakrer som världen någonsin skådat."

fredag 1 mars 2013

J. M. Coetzee: "Elisabeth Costello"

J. M. Coetzees "Elisabeth Costello" (Brombergs, 2003) har i sin engelska originalutgåva undertiteln "Six lessons". "Lektionerna" kallas i översättningen "stycken". Det borde nog vara "lektioner" eller kanske "föreläsningar", för ett antal av styckena domineras av föreläsningar, de flesta givna av romanens (om den nu kan kallas roman) fiktiva huvudperson, den drygt sextioåriga australiska författaren Elisabeth Costello.

Boken hänger mycket samman med en annan av Coetzees böcker (som jag inte läst), "Djurens liv", där Costello är hans alter ego och för fram hans idéer. Så kanske också här? Dessutom, läser jag, är mycket av föreläsningarnas innehåll hämtad från Coetzees egna föreläsningar.
Jag tror man ska läsa mer av Coetzee för att få större behållning av läsandet.

Men för att ta en paus i Kertészläsningen har jag nu i alla fall läst den här boken, som jag blev nyfiken på när Bodil skrev om den.

Den är en blandform av skönlitteratur och essäistik. Kring den åldrande författarinnan Elisabeth Costello har det "växt fram en mindre, litterär industri". I boken reser hon runt i världen och mottar pris och håller föreläsningar. Men hon är trött på den intellektuella cirkusen och har alltmer börjat ifrågasätta vad hon tidigare stod för.
Man får visserligen en bild av denna ganska kärva och desillusionerade kvinna, men tyngdpunkten ligger i föreläsningarnas ämnen och det som sker kring dem.


Här behandlas litterär realism, förhållandet mellan humanism och religion, afrikansk litteratur, erotik, ondskan och skildring av ondskan i litteraturen - är det bra att närgånget skildra onda människor, kan det skapa fascination istället för avståndstagande, kan litteraturen göra oss till sämre människor? Man kan säga att Coetzee ställer moraliska dilemman på sin spets, och spetsar till dem ytterligare.

Oftast är det intressant och bra, men min stora behållning av den här boken är det mästerliga stycket "Utanför porten", där Costello (efter döden?) anländer till något som liknar en avlägsen italiensk gränsstad 1912 och som är ett slags förgård till Paradiset. Innan hon släpps genom porten måste hon författa en utsaga om vad hon tror på, om sina åsikter, och förelägga den inför en domstol. Det vimlar av referenser till Kafka här.

Men hon har inga fasta åsikter, menar hon, bara tillfälliga, och som författare har hon bra varit ett språkrör för andra, en sekreterare.

Och hon är många olika jag, vid olika tidpunkter.
"Men vem är jag, vem är detta jag, vem är detta ni? Vi förändras från den ena dagen till den andra, men vi förblir ändå desamma. Inget jag, inget ni är mer fundamentalt än något annat."
Costello framhåller att hon trots detta inte är förvirrad.
Domarna är dock inte utan humor:
""Det är riktigt, ni är inte förvirrad. Men vem är det som inte är förvirrad?"
De kan inte behärska sig, hennes domarjury, hennes nämnd. Först fnissar de som små barn, sedan uppger de alla försök att bevara värdigheten och börjar gapskratta."