Varför har jag läst Kertész?

Under några månader har jag nu läst allt av Imre Kerész som, vad jag vet, finns översatt till svenska. Efterhand har jag då och då skrivit några rader om min läsning, ni hittar det här och här och här och här och här och här.

Nu vill jag bara skriva något sammanfattande. Vilket är svårt för vem som helst och kanske i synnerhet för mig, som här som så ofta har känt hur insikter och formuleringar som då och då dykt upp under läsningen eller när jag tänkt på det jag läst bara försvunnit eller framstått som tomma och ofullständiga när jag försökt skriva ner dem.

En ytterst komprimerad "bild" av Kertész författarskap som jag har gjort mig ser ut så här: som en "följd" av erfarenheterna från Auschwitz skrev Kertész "Mannen utan öde" och de följande romanerna, "Fiasko", "Kaddish för ett ofött barn" och "Likvidation" är alla "följder" av erfarenheterna och skrivandet av "Mannen utan öde" - romaner som handlar om Kertész liv som överlevande efter Auschwitz och efter skildringen av överlevandet.

Om romanen "Likvidation" skriver Kertész att fastän den ger intrycket av att vara fiktion, så "är jag på det klara med att den har sina rötter djupt nere i min biografi, och att denna roman i grunden är en självbestraffning, en bekännelse och en botgöring, ingenting annat."

Kertész skriver egentligen bara om Auschwitz - ett påstående som riktats mot honom och som han värjer sig mot, men samtidigt håller med om. Ja, jag tror man kan se hela hans författarskap som en följd av Auschwitz. Eller en kamp för att överleva överlevandet av Auschwitz.

Auschwitz är det stora, outplånliga såret hos Kertész. I slutet av "Från Budapest till Berlin" återger Kertész sitt avböjande svar till en förfrågan om en intervju:

"Vad nu intervjun beträffar, kära fru L., kan jag tyvärr inte stå till Ert förfogande. Jag tror att jag har dokumenterat ett författarskap som också kan betraktas som ett vittnesbörd om mitt engagemang för och min solidaritet med de mördade och de överlevande - till vilka jag också hör. Men det har också varit ett mycket personligt arbete. Genom att skriva om Buchenwald har jag också så att säga kommit ut ur Buchenwald och befriat mig själv från Buchenwald. Sedan jag först upplevt Buchenwald och sedan, som en imaginär värld, återuppväckt det som litteratur, har Buchenwald för mig förvandlats till ett slags abstraktion som jag bara kan handskas mycket försiktigt med."

Att uppträda som "ett verkligt vittne" innebär för Kertész att ännu en gång uppleva, att nästan förflyttas till det verkliga Buchenwald - "en känslopåfrestning och det på en så hög nivå som ingen får begära av mig."

I böcker som "En annan", "Det landsförvisade språket" och "Från Budapest till Berlin" - med essäer, tal och dagboksanteckningar, fördjupas bilden av Kertész.  

En författare med både hög grad av självkänsla och starka tvivel på sig själv och på värdet av vad han skriver; en djupt pessimistisk och misantropisk värdekonservativ iakttagare av inte bara irredentismens, antisemitismens och fascismens återkomst (eller återuppvaknande) i Ungern, utan också av Västerlandets annalkande undergång som en följd av den vulgära massans (och invandringens?) dominans under demokratin.

Kertész tvivlar på sin förmåga till skapande efter flytten till Berlin och Nobelpriset 2002.

Inte bara ålderdom och sjukdom spelar in här. Kanske, frågar han sig, kan han bara skapa under tryck, som i Ungern, inte i frihet, som i Berlin?

Något som Kertész ofta återvänder till är tillbakavisandet av att Förintelsen skulle vara en obegriplighet, något som inte kan förklaras, att den görs till ideologi. Han skräder inte orden:

"På nytt Förintelsens profetissa, dess kvinnliga guru. Med sin kroknäsa och sitt förkrympta, bruna totemansikte vända mot publiken (mot åskådarna: hon talar i televisionen) utvecklar hon att Förintelsen inte är en historisk händelse och att Förintelsen är obegriplig. [ ... ] När en gammal kvinna med ett kantigt ansikte, klapprande löständer och illvilja utslungar slitna klyschor, har man svårt att värja sig för tanken att eftersom det har hänt, är det lika gott att det hände just henne... (jag är inte cynisk, jag talar sanning, något som få gör eller vågar göra; för mig gör det inte längre någonting)."

Och: 

"... men förintelserevisionisterna har rätt i sitt påstående att sådant har hänt i andra nationer också. Jag skulle vilja gå längre: det viktigaste är inte det som drabbat judarna, utan det som har hänt med de europeiska värdena. Det som Förintelsen har uppenbarat är nämligen att de europeiska värdenas kris utmynnade i ett slags upphävande av dessa värden."

Varför har jag läst Kertész?  Det är ju inte någon upplyftande läsning precis, en läsning som får mig att se ljusare på människan. Snarare fördjupar den ytterligare insikten att det inte finns någon gräns för vad människor kan utsätta andra människor för.

Jag har läst Kertész av samma skäl som jag läst andra väsentliga författarskap: jag lär mig något nytt, jag ser världen i ett annat ljus än det invanda, jag blir klokare. (Och jag ställer aldrig frågan: och detta till vad ändlig nytta?)