Kalla nätter, dagar med hög blå himmel och sol. Men inga verkliga vårtecken. Snödropparna slitna och smutsiga efter ett par omgångar snö. Påskliljorna knappt synliga i lövtäcket. I går eftermiddag ute på fälten med kikaren. Var är lärkan, var är tofsvipan? Inte här i alla fall. Kanske nere på strandbetena.
Men här är 30 kubikmeter vårtecken. En vacker syn. En bekräftelse på den eviga återkomsten så god som någon.
Men här är 30 kubikmeter vårtecken. En vacker syn. En bekräftelse på den eviga återkomsten så god som någon.
Nu kommer veden att ligga där ett tag, i den starka aprilsolen, innan den långsamt kommer att staplas under tak. En urgammal sysselsättning, som gjord för äldre män med behov av tankfull tystnad.
3 kommentarer:
Det gamla rådet är ju att veden skall vara kluven till påsk och staplad, eller inburen till midsommar! Så hälften är ju gjort. Det är ju annars många som börjar jaga ved i September.
Ja, i denna flytande modernitet, då allt fast förflyktigas, vill jag upprätthålla en del handfasta traditioner... Inte minst för att inte frysa den kommande vintern.
Jag gillar också att hugga ved.
Ska bli till försommaren. Jag är ju alltid lite sen i förhållande till bondepraktikan. Samt till en hel del annat.
Skicka en kommentar