Elsa Morante: "Historien"

Jag fortsätter att läsa Imre Kertész. Det har utvecklat sig till ett större läsprojekt. Böckerna radar upp sig i hyllan. Lite frustrerande för en långsam läsare med koncentrationssvårigheter och ont om sammanhängande lästid. Mer än vad jag kan greppa just nu.

Så, innan jag glömmer den (fast den är svår att glömma), några rader om en bok som jag däremot läste under idealiska förhållanden, under de lugna och stilla mellandagarna, då jag  låg jag på soffan timmar i sträck med Elsa Morantes roman "Historien" ("La storia", 1974).
En bastant och vackert formgiven volym i Norstedts klassikerserie på mer än sjuhundra sidor och en läsning som man bara inte vill släppa.

Elsa Morante, 1912-1985

Berättelsen utspelar sig i Rom, under och strax efter andra världskriget, under den tyska ockupationen med deportering av judar, livsmedelsbrist och bombningar av staden.

Man möter ett myller av gestalter och öden, men i fokus är den medelålders änkan och lärarinnan Iduzza. Hon våldtas av en förvirrad ung tysk soldat, föder sonen Useppe, en intagande ljusgestalt, om vilken många säger att han är för god för denna världen, vilket får en att ana hans öde. Det är han som får Iduzza att kämpa, trots de svåra förhållandena.
Han sprider glädje omkring sig. Han förstår hundars och fåglars språk. Men Iduzza oroas alltmer av hans epileptiska anfall.
Useppe är ständigt närvarande. Allt det fruktansvärda som händer speglas i hans oskuldsfulla sinne. Här finns ett slags magisk realism som ger en märklig relief åt och förstärker det katastrofala skeendet.

Iduzza har redan en tonårsson, Nino, som först dras med i den ungfascistiska rörelsen och som sedan blir kommunist och partisan och deltar i attacker mot tyskarna.

Iduzza är mycket osäker och skör, rädd för att avslöjas som halvjudinna. Ändå dras hon till judekvarteren och den som förlöser henne i hemlighet är en judisk barnmorska. Iduzza blir också tillsammans med Useppe vittne till hur boskapsvagnar lastade med judar lämnar en järnvägsstation. I sin hand får hon en lapp med hälsningar utkastad genom ett fönster.

Familjen blir utbombad och tvingas leva under svåra förhållanden i ett asylboende.

Där finns också Ninos kamrat, den unge juden David, först glödande pacifist som försöker förena sig med folket på en som helvete skildrad fabrik i norra Italien och som, sedan hela hans familj utplånats i förintelselägren, går till partisanerna.

Efter krigsslutet blir de två kamraterna representanter för en desillusionerad efterkrigsgeneration. Nino blir cynisk, sysslar med svarta börsaffärer och smuggling och möter ett våldsamt slut.

David plågas av minnen från partisantiden, hamnar i drogberoende och dör av en överdos, efter att, utan att någon lyssnar, ha försökt föra ut sin helvetesvision av den historiska utvecklingen.

Freden innebär förbättringar men Useppes epilepsi förvärras och situationen för Iduzza blir alltmer desperat och allt går mot en tragisk upplösning.

Boken består av nio delar som alla inleds med summariska notiser om den stora historiens gång, den politiska utvecklingen och krigshändelserna, som kontrast till den lilla historien, Iduzzas, Useppes och de andras öden.
Perspektivet är den allvetande berättarens, som vet allt om vad som rör sig i både människor och i djur. Och då och då kommer inpass som ger intryck av att berättaren som ögonvittne varit direkt eller indirekt nära hela skeendet.

Det är en gripande och djupt pessimistisk roman. Man kan sammanfatta den som en utslungad anklagelse mot den grymma Historien, en förtvivlad protest mot det historiens rullande hjul, som obarmhärtigt krossar människor på sin väg.

Kanske ingen roman man läser om, men absolut en som man bör ha läst.