Jag har missat ett jubileum

Jag har missat ett jubileum. Vilket kanske är symptomatiskt för den allmänna tröghet i tanke och handling som kännetecknar min början på det här året.
Den långsamma bloggen fyllde nämligen fem år på nyårsdagen.  Kanske ingen aktningsvärd ålder, men i alla fall.

690 publicerade inlägg genom åren, 2235 kommentarer, trettio till femtio besökare per dag - ett ganska begränsat hörn av en liten del av bloggvärlden, alltså. Hur många timmar har jag lagt ner på att skriva och framför allt på att fundera på vad jag ska skriva? Åtskilliga. Hur många gånger har jag tänkt sluta med detta skrivande i vatten? Ofta. Ändå har jag fortsatt. Kanske för att det blivit en vana, kanske för att jag är för envis för att ge upp. Men ännu mer för det givande meningsutbyte som uppstått med er - vad ska jag kalla er? - bloggvänner - ingen nämnd, ingen glömd - och för alla kommentarer från både väntat och oväntat håll, med medhåll och mothugg. Så många intressanta diskussioner, så många impulser till ny läsning.

I söndags upptäckte vi en styvmorsviol i kryddlandet. Den har härdat ut i femton minusgrader och under femton centimeter snö och blommar nu, i det tillfälliga mildvädret.
Föga anande vad som väntar. Nu vill jag väl inte likna bloggen vid denna okuvliga planta, men kanske ändå...

För två år sedan läste jag Virginia Woolf och hittade då några rader om "the common reader" som jag tänker, nu när jag läser dem igen, att jag kanske ska göra till motto för bloggen. Jag känner mig hemma i dessa rader:

"The common reader .... differs from the critic and the scholar. He is worse educated, and nature has not gifted him so generously. He reads for his own pleasure rather than to impart knowledge or correct the opinions of others. Above all, he is guided by an instinct to create for himself, out of whatever odds and ends he can come by, some kind of whole - a portrait of a man, a sketch of an age, a theory of the art of writing."