onsdag 30 januari 2013

En stjärna på slottet kåserar

Eftersom arbetet nu under terminens början tar alltför stor andel av min energi [nu småler de som känner mig och min arbetssituation...], så valde jag att läsa något som jag tänkte var mindre tungt. Paul Austers nya "Vinterdagbok" (Bonniers, 2013) fanns lämpligt nog där i hyllan.

Med tanke på att Austers senare böcker har varit av varierande halt, så var mina förväntningar inte höga, men de fanns ändå. Det skulle handla om åldrande och kropp, om "Hur det har känts att leva inuti den här kroppen från den första dagen du kan minnas i livet och fram till denna. En katalog över sinnesdata. Något man kanske skulle kunna kalla en andningens fenomenologi", som Auster formulerar det på den inledande sidan.

Jag blev besviken. Första halvan av boken är bara en katalog - en närmast mekanisk uppräkning av allt från barndomens blessyrer i form av skrubbsår och olyckshändelser, noggrant bokförda tonårsförälskelser och senare kärlekar och en numrerad rad av beskrivningar av alla Austers olika hus och lägenheter (21 stycken) - en rätt sövande genomgång – och en redovisning av de resor till olika länder som han har företagit, alla noggrant förtecknade, bl a två dagar i Sverige.

Om hustrun, Siri Hustvedt, får vi framför allt veta att hon är en underbar kvinna och hustru och visserligen skriver böcker, men som (främsta?) exempel på hennes skrivande framträder hon i boken med ett citat, tre sidor putslustigt protokoll från bostadsrättsföreningsmöten...

Nej, jag får bara känslan av här vill en ganska självgod Berömd Författare visa upp sig. Och det är bitvis pinsamt. En stjärna på slottet kåserar.*

Jag var på väg att sluta läsa. Så plötsligt, mitt i boken, när Auster får ett telefonsamtal om moderns död, då får texten en helt annan tyngd. När han skriver om sin sorgereaktion, om attacker av panikångest och rädsla, då är det inte bara familjeanekdoter, då förmedlas något allmängiltigt. Men snart är han tillbaka i kåserandet.

Jag är en flitig Austerläsare. På senare år har han gått på tomgång. Mitt minne är väl inte det bästa, men av den svärta och det djup som fanns i t ex "The country of last things" (1987), "Leviathan" (1992) eller "The invention of solitude" (1982) finns inte mycket kvar. Det är synd.

Kanske är jag väl elak här. Men någon gång ska jag väl vara det.

* En länk för de fåkunniga, eller för senare tiders läsare...

4 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, det är synd.

Jag tror författare som har författandet som "jobb" ofta gör misstaget att skapa "projekt".
Det blir - trots det där pratet om andningen - lite andningslöst - i motsats till andlöst.

Men Paul Auster är en konstig typ, man tycker om honom (jag alltså) även när han schabblar. Jag hade en hel del ut av några ur New-York-trilogin, och föralldel någon senare. Som jag lyckligen glömt namnet på.

Hans problem är nog att han var för snygg, och nu är han fortfarande nästan för snygg. Jag tror han blir bra så där vid 75-80.
Om vi lever får vi se ; )

Lennart Erling sa...

Ja, Auster läser man för att man tror att nu, nu är han tillbaka på sin gamla nivå...
Men han är inte ens underhållande i den här boken. (Dock har jag aldrig läst honom för att han är snygg :-)...)

Lennart Erling sa...

Men det var ju inte så du menade med snygg, ser jag nu... Ursäkta!

Gabrielle Björnstrand sa...

Jo jag menade snygg, banalsnygg, - whatever.

Omslagspojke.

Så ingen ursäkt alls. Vi får bara lugnt invänta en senare skörd.
Och så finns det ju så mkt annat. Apropå det lyckades jag aldrig komma igenom hans frus: A summer without men.
Den var jättepratig.