Hur bra en bok än är, hur man än sänker lästempot och kanske bläddrar tillbaka för att läsa om, slutar läsa och tänker efter, allt för att man bara inte vill att boken ska ta slut, så har man ju någon gång läst klart den sista sidan.
Men en bra bok (ja, i princip ingen bok) tar ju aldrig slut. Den är ett slags evighetsmaskin, så länge den finns och så länge det finns någon som kan läsa den.
Nu har jag läst Virginia Woolfs "To the lighthouse" för tredje gången på lite mer än ett år. Två gånger i original och nu en gång i översättning, "Till fyren", Bonniers 2010, översättning av Inga Lisa Munck och Sonja Bergvall.
Genom upprepad läsning av texten finns nu bokens värld i mig; människorna, husets rum, inredningen, stranden, solskenet och skuggorna, ljuset från den avlägsna fyren.
Eller: romanen har blivit en plats, en fiktiv del av världen, ett rum som jag kan gå in i, där jag kan gå runt, betrakta och begrunda de olika scener som spelas upp, lyssna till inre monologer och repliker, och de sägs ut och de spelas upp hur många gånger som helst, vid varje läsning...
Men allt är inte alltid likadant varje gång - nej, det tycks som om det hela tiden pågår något slags påverkan, något slags förändring, knappast hos texten, men i min läsning av texten och i mig när jag läser, där allt står i förbindelse med allt. Plötsligt kan ljuset falla på ett nytt sätt. Ingen läsning är den definitiva, som tömmer ut alla tänkbara innebörder. Varje förståelse, varje tolkning öppnar samtidigt för andra - nya vinklar, nya samband, teman som återkommer.
Jag vill väl kanske inte gå så långt som till att säga att den här boken är outtömlig, men… inom ramen för en läsares (alltför korta) liv är den god för flera återbesök.
Jag har skrivit om den här och här och här.
Varför ska man inte ägna en bok som denna många omläsningar? Det finns en fara i bokslukandet, det snabba konsumerandet. Bättre att smälta några få böcker, som betyder något, än att läsa många, lättsmälta och lätt glömda, även om sådan läsning också är nödvändig
5 kommentarer:
jo, det händer att jag lägger från mej boken och sparar de sista sidorna ett par dagar..
Vet inte riktigt varför just den är en så rik roman, hennes andra mattas lite vid en jämförelse. Kanske beror det, som så ofta, på det där barndomsstoffet, som genererar konkretion, röster, förbiilande gestalter.
Jag skrev en uppsats om den här boken när jag läste litteraturhistoria, och skulle nu kunna citera ur den, för att uppvisa min förbålda klokhet. Men, si, det slipper du.
Hannele:
Vi kanske är många...
Gabrielle:
Jag hade funderingar på att försöka skriva något slags sammanfattande om min läsning, men det gick bara inte. Om jag tog fasta på det ena så måste jag ta med det andra och det tredje och...
Slipper?? Men här finns ju utrymme - eller på Den blinde Argus?
Inga-Lisa Munck och Sonja Bergvalls översättning är från 1953, efter att copyrighten på hennes verk går ut i december i år så borde det vara fritt för alla förlag att göra nyöversättningar.
Kurt:
Jag är inte människa att bedöma den här översättningen riktigt. Men på något sätt träffar den rätt ton, tycker jag.
Skicka en kommentar