Jag läser Staffan Bergsten om metaforernas mästare, "Tomas Tranströmer : ett diktarporträtt" (Bonniers, 2011).
Bergsten och Tranströmer är så gott som jämnåriga och, vad jag kan förstå, vänner. Därför (?) är det här en vördnadsfull bok; en lite omständlig, knarrigt akademisk och allt redovisande bok: barndom, uppväxt, relationer, arbete, liv och dikt. Allt ska förklaras och redovisas och allt förklaras och redovisas också.
Tranströmer är på något sätt fläckfri, utan skavanker. Och de skavanker som finns är inte så farliga. Han är ingen Ekelöf. (Och Bergsten skriver följdriktigt: "Av någon anledning har Tranströmer aldrig riktigt tagit till sig av Ekelöfs poetiska insatser, vare sig de tidiga eller sena.")
Ibland blir det komiskt när Bergsten ska visa på Tranströmers fläckfrihet, här i ett avsnitt om T:s militärtjänstgöring:
"Krigandet i betydelsen att skjuta ihjäl andra människor torde alltid ha varit honom totalt främmande, åtminstone för egen del. Som signalist var han också förskonad från sådana övningar. Längre fram i livet uttalade han sig vid flera tillfällen negativt om krig."
Därmed inte sagt att jag inte uppskattar Tranströmer. Tvärtom.
2 kommentarer:
Hallå, jag var också signalist och har nog fällt ett och annat negativt yttrande om krig ("krig är dumt"). Och så skriver jag lyrik då och då. Bra att veta för den som tänker skriva min biografi!
Ekvationen kanske inte är så enkel...
Skicka en kommentar