"I en andäktig musik är Gud alltid närvarande med sin nåd", antecknade Bach i sin bibel.
Igår lyssnade jag till Bachs h-mollmässa i en fullsatt Varbergs kyrka, framförd av Varbergs kammarkör och Drottningholms barockensemble, med sångsolister. Efter ett och ett halvt års förberedelser var detta det sista av tre framföranden.
Uppsalaprofessorn Owe Wikström försökte i en inledande föreläsning (med vin och snittar i Stadshotellets spegelsal) övertyga oss om det riktiga i Bachs anteckning. Och att vår upplevelse av det sublima i Bachs musik - när vi rörs till tårar - är en försmak av Paradiset. Jag blev inte övertygad. (Han koopterade även John Coltrane, Keith Jarrett och, tror jag, Sting).
Vad jag, förvisso en musikalisk barbar men dock, upplevde där i kyrkan var människors verk. En alldeles överväldigande upplevelse av både storslagen och innerlig musikalisk skönhet och harmoni. Det räckte gott till för att jaga bort all gråhet en regnig novembersöndag.
7 kommentarer:
Det är förvisso lätt att ta till "störstorden" (för att låna Torgny Lindgrens träffande term)när man närmar sig fader Bach. Och musikens makt är stor, för många kanske den enda möjligheten till transcendens.
Så jag ttror jag förstår vad den troende störstkompositören menade, men samtidigt också vad du menar. Det räcker väl och blir över med det jordiskt och mänskligt paradisiska som Bach & Co förmedlar.
För övrigt tror jag inte på dig som musikalisk barbar.
Jag borde nog inte uttryckt mig som jag gjorde. Naturligtvis var Guds närvaro en realitet för Bach. Och jag kan självfallet inte frånkänna någon vilken andlig upplevelse som helst. Jag kan bara tala för mig själv.
Barbar och barbar... obildad, i alla fall...
Nej, jag uppfattade dig inte så att du frånkänner någon något. Menade bara att din upplevelse - utan de där "störstorden" - är väl så relevant som andras.
Själv gick jag i kyrkan för att höra (favoriten) Roland Pöntinen spela både Beethoven, Rachmaninoff och Chopin. Den sistnämnde blev det fint med, men de andra två försvann i pedalbrus och hård kyrklig akustik. Inte särskilt andligt alls. Jag kände mig långa stunder som Kaspar Hauser; Aj, det gör ont.
Sen spelade Pöntinen en Nocturne av Ravel. Och nåden lade sig.
Nåd och akustik; kan det vara nog för en teologisk avhandling?
Gabrielle,
"Nåd och akustik" låter som huvudtiteln till en avhandling i alla fall...
Jag kommer att tänka på hur en av personerna i Aldous Huxleys roman "Point Counter Point" mot slutet av boken försöker bevisa Guds existens genom att för nån kompis sätta på en skiva med en kvartett av Beethoven. Stråkkvartett i A-moll, opus 132. Spandrell, som killen i romanen heter, anser att 3:e satsen - Molto Adagio, Andante,Heiliger Dankgesang eines Genesenen an die Gottheit, in der lydischen Tonart (jag kan inte det där utantill! Kollade hos Wikipedia)är bevis på Guds existens, själen, godheten. Det är fantastisk musik - men Gud? Näää.. men nu är jag ju inte troende heller. Huxley beskriver musiken ganska utförligt. Vacker text och vacker musik.
Jag lyssnar nu på 3:e satsen, på Spotify.
Vackert. Som en lugn andning. Men inte bevis på något annat än sin egen musikaliska skönhet. Och - för att vitsa till det - den skönheten är i lyssnarens öra...
Skicka en kommentar