Albert Camus: Fallet

När har man läst en bok? Jag menar avslutat läsningen, läst klart boken? En trivial fråga i bokstavlig mening, men i en del fall en fråga som inte har något säkert svar.

Vissa böcker blir man aldrig färdig med. Man kommer tillbaka till dem. Eller kanske är det böckerna som kommer tillbaka till en? De väntar tålmodigt på att bli lästa på nytt.

Under en vecka har jag långsamt läst Albert Camus "Fallet". Men jag har inte avslutat läsningen. Under läsningen måste jag då och då stanna upp och gå tillbaka och läsa om. Och nu efteråt lever bokens röst kvar i mig, dyker upp i mina tankar, blandar sig i mitt inre samtal med mig själv.

I boken är det just en röst som talar, i en hundrasidig oavbruten monolog. Rösten till hör Jean-Baptiste Clamence, en äldre parisadvokat som flytt till hamnkvarteren i Amsterdam.

Han träffar på en landsman på en hamnkrog och börjar tala till honom, påträngande och enträget, och berättar sitt livs historia. Det är ingen vacker historia. Clamence har aldrig älskat någon annan än sig själv, han anser sig vara en övermänniska, bortom all moral och med den egna njutningen som enda ledstjärna.

Trots att han i Paris gjorde sig känd som de fattigas och uslas försvarare och steg i allas aktning fann han just detta drag hos sig själv föraktligt.

Han ser sitt gedigna, borgerliga och hedervärda liv som en chimär, som ett spel, som en roll han spelade.

"Jag har levat hela mitt liv i klyvnadens tecken och det var ofta i mina allvarligaste handlingar som jag var minst engagerad."

Monologen borrar sig envetet vidare på bokens sidor. Det är en formidabel läsning.

Mitt i självförhärligandet växer också den egentliga orsaken till flykten från Paris fram: Clamences skuldkänslor för att han underlät att rädda en ung kvinna på väg att kasta sig i Seine.

Han kallar sig sin egen domare-botgörare. Han vill bli fri från sin skuld. Det är en paradox: predikaren av övermänniskomoral förtärs av skuldkänslor.

Vad "handlar" boken om? Är Clamences skuld en symbol? Den moderna människans skuld efter 1900-talets krig och katastrofer, efter judeutrotningen? Boken kom ut 1956, året före Camus död. Eller är det en civilisationskritik, en uppgörelse med en cynisk individualism? Clamence vänder sig bort från den unga kvinnan vid Seine.

Vad allt är det inte vi alla vänder vi oss bort från?

Thure Stenström pekar i en fin recension på en del alternativa tolkningar.

Clamence "bekänner för att desto bättre kunna anklaga andra", som Horace Engdahl skriver i denna utgåvas förord. När skuldkänslorna blir övermäktiga måste vi åtminstone dela dem med andra.

Något jag funderat mycket på är bokens slutrader: vem är det Clamence uppmanar att säga de där orden? Är det i själva verket sig själv han mött och talat till genom hela boken? Är det en monolog inom honom själv? Finns det ingen lyssnare? Har vi läsare lyssnat till en inre monolog?

(Albert Camus: Fallet. Översättning Eva Alexanderson. Brombergs, 2007.)