"... one damn thing after another with no sense to it all"

Att se tillbaka i det förflutna, säger W. G. Sebald i en intervju, har alltid givit honom en känsla av svindel. Det finns något som lockar där. Och han säger:

"I'm hardly interested in the future. I don't think it will hold many good things. But at least about the past you can have certain illusions."

Det är ord som talar till mig på ett särskilt sätt, en kväll som denna, när mörkret kom redan vid halv fem och jag sitter och lyssnar till vinden i träden och regnet som kommer och går.

Vem har en ljus syn på framtiden? Inte jag.

Omgiven av böcker, en oändlig textmassa, är jag fortfarande fast i denna oförmåga till koncentrerad läsning.

Det blir bara någon stund då och då. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det här tillståndet. Kanske är det bara en tvångneuros, detta att jag ska läsa. Kanske ska jag lägga ner och ägna mig åt något annat?

Sebalds idé om att vi kan ha illusioner om det förflutna är tänkvärd. Den är dessutom, tror jag, alldeles sann.

Han säger att det finns ett starkt drag av självbedrägeri i vår syn på det förflutna. Till och med om vi ser på vårt förflutna som en tragedi, så är det ändå ett sätt att skapa ett meningsfullt mönster, alltså något positivt:

"Whereas, in fact, it might just have been one damn thing after another with no sense to it all."

Allt detta pratande, allt detta berättande, alla dessa ord. Vår längtan efter mening. Tvånget att skapa meningsfulla sammanhang.

Intervjuaren, Eleanor Wachtel, tar också upp förekomsten av fotografier i Sebalds böcker. Vilken roll spelar de? Sebald svarar att de dels fungerar som ett slags verifikationer av texternas sanningshalt. Vi tror helt enkelt mer på fotografier än på ord.

En annan funktion, menar Sebald, är den att de hejdar tiden. Fiktionen är en konstform som rör sig i tiden, som har en början och ett slut. Bildernas frusna ögonblick kan ta oss ur den ständigt flytande tiden och hejda ögonblicket, låta oss dröja kvar.

"You are taken out of time, and that is in a sense a form of redemption, if you can release yourself from the passage of time."

Men är det inte just det jag söker i alla dessa texter?

*

Intervjun finns i "The emergence of memory: conversations with W. G. Sebald", edited by Lynne Sharon Schwartz. New York: Seven stories press, 2007.