De senaste dagarna har jag haft anledning att stanna kvar i stan lite längre än vanligt efter jobbet, innan vi har åkt hem. Medan jag väntat har jag ibland suttit på mitt favoritkafés uteservering.
Jag har alltid gillat att sitta på kaféer, speciellt om de är så stillsamma att man kan läsa och fundera.
Häromdan satt jag så med en kopp kaffe och en macka och såg den sjunkande solen skina genom de kala träden vid kyrkan. Även om vinden var sval så var det fortfarande ganska varmt. Stararna hoppade runt på gräsmattan. Det var lugnt och stilla, inte många människor i rörelse. Jag hade föresatt mig att tänka igenom ett problem som förföljer mig.
Då gjorde jag en lite nedslående upptäckt: jag kan inte tänka. (Jag hör de ironiska kommentarerna: det visste vi väl!)
Men – jag menar att jag inte kan tänka strukturerat, sammanhängande och klart. Inte spinna långa tanketrådar, som vävs samman till resonemang, som leder fram till förnuftiga slutsatser.
Det är inte det att jag störs av yttre faktorer, av människors röster och alla ljud och oljud runt omkring.
Det är inne i mig själv, i det där inre rummet där tänkandet äger rum, som det är sån jäkla oordning. Börjar jag tänka på en sak så avbryts jag av tanken på en annan, en tredje, en fjärde, osv. Jag kan inte hålla tråden, jag spårar ur, hamnar vid sidan om.
Det pratas helt enkelt i mun i mig. Jag hamnar i gräl med mig själv, får be mig hålla käft.
Jag antar att jag inte är ensam om problemet.
Det enda sätt som jag kommit på (liksom så många andra…) är att förlägga tänkandet utanför skallen, dvs i de skrivna orden. Först där, i textens låsta former, kan det bli något slags ordning.
Å andra sidan är ordens former och kombinationer inte riktigt detsamma som de där snillrika insikterna som jag anar i mitt tänkandes virrvarr.
Men det får jag leva med. Ett öde jag delar med Herr von Hancken:
"Och jag kan icke fatta, varför just jag skall vara en sådan, om vilken man säger: det går tretton på dussinet. Varför just jag? Hur ofta har det icke inträffat, att jag plötsligt känt mig stå inför någonting stort. Nu kommer det! Nu är det här! Nu föds en märklig tanke i din hjärna! Men den har uteblivit i sista minuten och lämnat ett fasligt styggt tomrum efter sig."
(Hjalmar Bergman: Herr von Hancken. 1920)
10 kommentarer:
Du behöver bli förälskad. Då hänger allt ihop.
"Börjar jag tänka på en sak så avbryts jag av tanken på en annan, en tredje, en fjärde, osv" Det där låter som något som jag tror kallas "det vilda tänkandet" där man slumpvis rör sig från tanke till tanke. Finns ett matematiskt begrepp för slumpvisa serier också, men det har jag glömt namnet på. Kan vara besvärande men också kreativt.
McLuhan skulle nog ha pekat på motsatsen mellan det seriella och repetitiva industriella tänkandet som är på utgående i datamaskinernas värld där allt sker simultant. Du kan väl känna dig modern helt enkelt, samtidigt som du tar dig en fika, bladar i en bra bok och kollar in de nyanlända stararna (Sturnus vulgaris).
Björn Nilsson avslutade: "samtidigt som du tar dig en fika, bladar i en bra bok och kollar in de nyanlända stararna (Sturnus vulgaris)"
och kollar bloggkommentarer, e-post, facebook och sms:ar samtidigt som du kastar en blick mot teveskärmen som säkert står och mal i nåt hörn.
Snacka om att vi inte tillåts få tillfälle till sammanhängande djupa tankar!
Gunnar, tack för rådet. Men min erfarenhet säger mig att jag ännu mer skulle tappa förmågan till förnuftigt tänkande...
Björn - det är just det där att så mycket sker simultant som jag skulle vilja komma ifrån. Jag har ingen multitasking-förmåga.
Lena - lite av informationsstress känner jag nog av. Men inte ens om jag verkligen försöker renodla, ta en sak i taget, så hittar jag rätt koncentration. Jag har ett svagt minne av att jag hade den förmågan tidigare. En ålderssak? Är jag utsliten? Tja...
Ho ho, taskig multitasking ... ursäkta, det var väl en bit under lågvattensmärket även för att vara min nivå av humor ... kanske bäst att jag går och diskar i stället. Att stå och glöta i diskhon är ett bra tillfälle att låta tankarna vandra sina egna banor!
Att sitta på kafé är inte rätt sätt om man skall koncentrera sig på att tänka. Då skall man i stället kombinera det med monotona rörelser, promenad, lövkrattning eller vedhuggning! Set på alla de större religionerna, de använder alla någon form av monotona rörelser för att öka koncentrationen, det må sedan vara radband, bönehjul dansande dervischer etc
Kurt:
Kaféer med ett jämnt sorl är ändå så inte dumt...
Men visst har du rätt. Vandringar och vedhantering är mina grejer - och jag funderar starkt på att skaffa en sån där snygg dervischkjol och snurra loss...
Jag känner igen mig i det här. Har min egen variant av gamla Descartes. Min version lyder: "Jag undrar vad jag tänker, alltså finns jag".
Gabrielle: :-),
det kan man verkligen undra.
Ibland tror jag att det tänker i mig - och vad är då "det"? Språket, en väloljad maskin? Var det inte något som Lars Gustafsson skrev om någonstans? (Hinner inte leta nu…)
Det där är ett urgammalt problem, och det finns en urgammal bot mot det: skrivkonsten.
Skicka en kommentar