De senaste dagarna har jag haft anledning att stanna kvar i stan lite längre än vanligt efter jobbet, innan vi har åkt hem. Medan jag väntat har jag ibland suttit på mitt favoritkafés uteservering.
Jag har alltid gillat att sitta på kaféer, speciellt om de är så stillsamma att man kan läsa och fundera.
Häromdan satt jag så med en kopp kaffe och en macka och såg den sjunkande solen skina genom de kala träden vid kyrkan. Även om vinden var sval så var det fortfarande ganska varmt. Stararna hoppade runt på gräsmattan. Det var lugnt och stilla, inte många människor i rörelse. Jag hade föresatt mig att tänka igenom ett problem som förföljer mig.
Då gjorde jag en lite nedslående upptäckt: jag kan inte tänka. (Jag hör de ironiska kommentarerna: det visste vi väl!)
Men – jag menar att jag inte kan tänka strukturerat, sammanhängande och klart. Inte spinna långa tanketrådar, som vävs samman till resonemang, som leder fram till förnuftiga slutsatser.
Det är inte det att jag störs av yttre faktorer, av människors röster och alla ljud och oljud runt omkring.
Det är inne i mig själv, i det där inre rummet där tänkandet äger rum, som det är sån jäkla oordning. Börjar jag tänka på en sak så avbryts jag av tanken på en annan, en tredje, en fjärde, osv. Jag kan inte hålla tråden, jag spårar ur, hamnar vid sidan om.
Det pratas helt enkelt i mun i mig. Jag hamnar i gräl med mig själv, får be mig hålla käft.
Jag antar att jag inte är ensam om problemet.
Det enda sätt som jag kommit på (liksom så många andra…) är att förlägga tänkandet utanför skallen, dvs i de skrivna orden. Först där, i textens låsta former, kan det bli något slags ordning.
Å andra sidan är ordens former och kombinationer inte riktigt detsamma som de där snillrika insikterna som jag anar i mitt tänkandes virrvarr.
Men det får jag leva med. Ett öde jag delar med Herr von Hancken:
"Och jag kan icke fatta, varför just jag skall vara en sådan, om vilken man säger: det går tretton på dussinet. Varför just jag? Hur ofta har det icke inträffat, att jag plötsligt känt mig stå inför någonting stort. Nu kommer det! Nu är det här! Nu föds en märklig tanke i din hjärna! Men den har uteblivit i sista minuten och lämnat ett fasligt styggt tomrum efter sig."
(Hjalmar Bergman: Herr von Hancken. 1920)
