I betesmarken ligger två brostenar över ett öppet dike. Gräset är frostigt, stenarna har ett tunt lager snö. Den här vägen går jag ofta. Det är en bra plats för eftertanke. Marken är stenbunden, förmodligen aldrig odlad. Här finns vildapel och björnbärssnår.
Stenarna ligger alltid kvar på sina platser. Gräs och örter växer upp, betas och vissnar, växer upp igen. Stenarna talar om en långsammare tid, en tid där våra år är knappt märkbara ögonblick. Det finns något trösterikt i att lyssna till stenarna.
Gott nytt år önskar jag denna bloggs läsare!
3 kommentarer:
Vad märkligt sommaraktig bilden ser ut - trots att det ju står att det ska vara is och snö med. Sommaren är allt den vackraste och lättlevdaste tiden...
Lars skriver:
"Den långsamma bloggen" är en oemotståndlig titel. Mitt nyår började nyss med att jag (långsamt) i SR P1 lyssnade på klockringningen i Sveriges domkyrkor. Något som jag gjorde som barn, när radion var det enda massmediet som var aktivt på nyårsnatten. Medan jag lyssnade påmindes jag osökt om att nutidens massmediala utbud till stor del är hysteriskt, fördummande och fragmentariskt intill total upplösning. Det kändes absolut rätt att helt lugnt "nöja sig med" den fantasieggande klockklangen. Back to basics. Less is more. Långsamt, och paradoxalt nog meningsfullt! Tid för eftertanke.
En bra början på ett nytt år.
Blogga långsamt!
Bodil: jag fuskade lite, bilden är missvisande. Den togs mitt på dagen, när solen värmt bort frosten. Men snön på de kalla stenarna finns ju kvar. Och sommaren kommer närmare för varje dag.
Lars: valet av bloggtitel var nog en del av ursäkten för att ö h t börja blogga. Jag var lockad, men tveksam. Och tveksamheten finns kvar. Eller, efter två år är det väl kanske tveksamt om tveksamheten kan kallas tveksamhet... Det roliga med bloggandet överväger klart det där lite, lite stressande att skriva något med något så när regelbundenhet. Som är något så när intressant för de få läsarna.
Skicka en kommentar