Jag gick mellan de höga träden genom Engelska parken igår på lunchen, med lätt sammanbiten min och med några envist malande tankar i huvudet. Som så ofta var jag inte riktigt där jag var.
Men så var det ett ljud som fångade min uppmärksamhet. Jag stannade till och lyssnade. Vad var nu detta? Det var ett nytt ljud. Eller ett ljud som jag inte hört på länge. Ett ljud som plötsligt blev urskiljbart i bruset.
Det var rasslet av löv. Det torra, rasslande ljudet när vinden drog genom höstlöven i träden, ljudet av löv som fallit och som nu virvlade fram på marken.
Jag stannade till och lyssnade. För en halv minut eller så var min uppmärksamhet helt uppslukad av detta ljud. Jag var där. Jag lyssnade.
Det gjorde mig... upprymd, på ett stillsamt sätt.
2 kommentarer:
Intressant observation, och jag hade en liknande upplevelse i går eftermiddag. En front av torra löv blåste mot mig på en grusplan. Det lät som regn. Det fick mig att skapa en haiku (trots att jag tycker att haikun blivit ganska trist, vilket visar upplevelsens styrka):
Det rasslar som regn
Löven kommer till mötes
Höst på grusig mark
Eftersom vi bombarderas av sinnesintryck hela tiden och hjärnan bara håller på med sitt, så är det inte så ofta vi har den där riktigt medvetna närvaron...
Skicka en kommentar