Nu (i precis rätt situation; jag behövde glömma både världen och mig själv) har jag läst "Den tudelade visconten", "Klätterbaronen" och "Den obefintlige riddaren", Calvinos tre "riddaromantiska" sagor från femtiotalet (men bara en handlar om en riddare), alla samlade i en behändig pocketvolym i Bonniers klassikerserie.
Jag undrar vad Calvino skulle säga om den aktuella manifestdebatten? Själv säger jag inget. Jag är ju inte författare, jag läser bara böcker.
Och jag uppskattar mycket det som slutorden i "Klätterbaronen" karakteriserar:
...denna tråd av bläck som jag låter löpa från den ena sidan till den andra, späckad med rättelser, omtagningar, nervösa plumpar och kludd och med många luckor, en tråd som ibland samlar sig till stora klara druvor och ibland klumpar ihop sig till minimala tecken likt runda sädeskorn, än snor sig till knutar, än förgrenar sig, än binder samman hela knippen av meningar med arabesker av blad och moln och sedan kör fast, löser sig igen för att trassla till sig, och rinner och rinner, och rullas upp och nystar sig kring en sista befängd liten klase av ord och tankar och drömmar och sinar ut."Nämligen god litteratur.
7 kommentarer:
Calvino umgicks i början av sitt författarskap i neo-relistiska kretsar. Där manifest var rätt populära.
Senare var han med i Oulipo som också gärna skrev manifest. Och han gav själv ut en manifest-liknande skrift.
De neo-realistiska och ouliposka manifesten är naturligtvis inte så lika varandra. Men jag tror inte Calvino skulle ha blivit särskilt upprörd över ett manifest.
"...en manifestliknande skrift" - tänker du på "Sex punkter inför nästa årtusende"? Jag hittade den i hyllan igår och har börjat läsa litet.
När det gäller manifestdebatten så är det väl ändå märkligt att författare slår varandra på fingrarna och försöker skapa räta led. God litteratur görs ju inte efter recept - eller under slagord och banderoller. Eller, möjligtvis... "Låt hundra blommor blomma!"
Ja jag menade "Sex punkter..." vilket kanske inte var så bra exempel. Den är knappast manifest på samma sätt.
Jag har inte tyckt något av manifesten som vart nyligen varit särskilt intressanta.
Men den upprördhet som varit här och var är lite underlig. Manifest har författare skrivit i de flesta tider, mer eller mindre korkade.
Och visst ska man följa Virdborgarnas manifest så blir det nog ingen Om en vinternatt en resande av den soppan. Men ska man helt avvisa litteratur som kommit till under banderoller måste man avvisa den unge realistiske Calvinos verk. Som förutom att de är rätt bra är ett nödvändigt steg på vägen till han senare, bättre, verk.
Nej, nej, jag avvisar inte någon litteratur på förhand. Men jag tror inte manifestförfattare är så kollektivistiska i sitt skapande...
Du skriver om Calvino att de tidiga realistiska verken var "ett nödvändigt steg på vägen till hans senare, bättre, verk." En intressant fråga är vilken typ av nödvändighet det var... var den tvingande? Kunde han inte gjort det senare utan det tidiga? Och just detta tidiga? Finns det en kausalitet?
Vid sidan av: Jag vill bara säga att jag alltid tyckt bäst om "Klätterbaronen" (Il barone rampante) av dessa tre...
Bodil:
Jag tycker nog detsamma. En absurd idé som bara växer och växer och blir allt orimligare - men som man bara accepterar för att det är så bra.
Hans senare verk hade nog sett annorlunda ut om han börjat skriva i en annan tradition.
En del av Calvinos egenart ligger i att hans stil delvis formades redan under hans neo-relistiska period.
Det fantastiska och det detaljrika möts och bryts i hans verk på ett sätt som jag inte tror skulle vara riktigt likadant om han börjat direkt skriva den sortens böcker vi förknippar honom med.
Skicka en kommentar