Jag betraktar boken. Jag granskar den noga innan jag börjar läsa. Det är en ritual, ett sätt att hitta den rätta koncentrationen, att stänga ute allt annat än detta att jag ska läsa denna bok.
Omslaget är vitt, med titeln i stora gula, skuggade bokstäver. Trycksidornas svaga vattring framträder i en viss vinkel mot ljuset. Boken bär spår av läsning; omslagets kanter är något nötta, några fläckar, några anteckningar.
Är det tionde eller tjugonde gången jag läser den? Jag vet inte. När jag läste den första gången - det kan ha varit redan utgivningsåret (det är en häftad, uppsprättad bok) - var jag en lyrikintresserad yngling och det var en uppenbarelse: så här kan alltså lyrik skrivas...
Några ord här, bara.
"Kärleksförklaring..." är en enda lång dikt, eller en svit dikter. Diktjaget (och det är ingen tvekan om att det är Herr Gustafsson själv) möter sin Anima, en sefardisk dam:
en dam, kvinna, flicka,
som gjorde mig smärtsamt medveten om min treårsålder
om den tidiga barndomens gula ljus, där mormodern stod för kärlek och trygghet.
Av de sista åren på trettiotalet,
tillbragte jag större delen på ett köksgolv,
över vars blå och vita rutor ljuset föll
ifrån ett fönster vänt mot väster.
Sommartid drogs fönstrets rullgardin,
alldeles gul, till hälften ned,
och över golvet svämmade detta gyllene ljus.
Var det så det började?
Mötet med den sefardiska damen väcker något:
något hemlighetsfullt minne av ett guldgult ljus
återkommer som en strimma ur förflutenheten
(förflutenhetens garderobsdörr med en liten springa)
[ ... ]
och alltså signalerar barnet till den vuxne,
jag själv till mig själv med obegripliga varningar
från ett decennium när världen var gul
Det gula ljuset står för något som diktjaget iakttar hos sin femårige son:
[ ...], ännu i någon frihet
som låter honom känna allt omkring sig
(En gammal marginalanteckning leder mig till ett förstruket avsnitt i Lars Gustafsson/Jan Myrdals "Den onödiga samtiden, där Gustafsson skriver om Tranströmer och hos honom finner samma barndomens magiska ljus. Och varför inte gå till barnet i Rilkes åttonde Duinoelegi?)
Detta barndomens ursprungliga paradistillstånd, som gått förlorat i vuxenlivet och dess rutiner, där det sinnliga förtvinat och gjort världen till blodlösa abstraktioner (speciellt för en filosof som Gustafsson):
Ur barndomens gula rum ryckte mig bilder,
de föll som ett regn, steg som fåglar
ur en sumpäng om våren, steg och försvann,
så kärlekslöst, så tomt dess kvitter!
De små små bilderna, de små små raderna,
av de små små tecknen, filosofernas alfabet,
som aldrig vill räcka till, filosoferna
som hela tiden tycks tala om någonting annat
Tommy Olofsson beskriver "Kärleksförklaring..." så här i en essä om Lars Gustafsson poesi, "Skönheten är det enda som består" (BLM 2/1983, här citerad från "Att läsa Gustafsson" (1986):
"Dikten beskriver en inre resa från kyla till värme, från misantropisk bitterhet till mild sorg."
Ja, det är en resa från trång rationalism och steril intellektualism till en sensuell öppenhet för livet; från ensamhet till gemenskap. Dikten handlar om ett uppbrott, en vändpunkt i livet.
Diktjaget vill lämna det gamla livet, där
Tröttheten kommer smygande.
Jag uppfattar mitt liv som kompromisser,
trötta kompromisser, kompromisser
gör det overkligt: osäker vaktmästare
i dårhusets blekvita dagrum, omgiven
av schizofrena. Efter något decennium
kan man se några situationer upprepas,
till och med se människor upprepas,
Han möter så den sefardiska damen, påminns om barndomens upplevelse av världen och sträcker ut sin hand:
Jag gick i några blinda rum,
eller gick, själv blind, i några rum.
Då kom någon och gick bredvid.
Hon gick mycket länge tyst.
Jag låtsades inte om henne,
men hörde hennes lätta steg
och visste att hon bar några tunna sandaler.
Jag hörde henne andas,
det svaga ljudet från hennes klänning,
när den rörde emot hennes knän.
Jag sträckte ut min hand. Hon tog den.
Du är min Anima, sade jag.
Först, i två- eller treårsåldern,
förväxlade jag dig med en mormor Emma,
som bodde i några gula rum,
där gardinen rörde sig i vinden.
Sedan återsåg jag dig inte på många år.
Nästa gång jag återsåg dig var du en sefardisk dam,
som log emot mig på ett kafé i öknen,
och jag kände genast igen dig. Du är vacker.
Men du är ingen mormor,
och du är ingen sefardisk dam.
Du är min Anima, och jag känner dig inte.
Gå inte ifrån mig, du måste säga mig vad du ser!
När jag slutar läsa och slår igen boken har solen gått ner bakom träden. Molnen börjar torna upp sig. Det känns i luften att regnet är på väg. Jag går in.
9 kommentarer:
Gustafsson skrev en bok om Kina som jag inte gillade, vad jag minns. Han kanske är bättre som diktare? Men, småsur som jag är ibland, undrar jag om inte detta med en "sefardisk dam" hänger ihop med att den gamla frun lyftes ut och ersattes av en yngre förmåga?
Björn, Gustafssons "sefardiska dam" har nog mycket lite att göra med att "den gamla frun lyftes ut och ersattes av en yngre förmåga". "Kärleksförklaring..." kom redan 1970, då Lars Gustafsson fortfarande hade många år kvar av sitt äktenskap med Madeleine Gustafsson.
Vad "Kinesisk höst" beträffar är den väl inget mästerverk precis, men trots sitt anspråkslösa format innehåller den iakttagelser som jag 1978, när den gavs ut, satte stort värde på. Den här, till exempel:
"Vad som definitivt skiljer Kina från Sverige är att i Kina *ändrar* de också alla åsikt samtidigt, när de gör det. Och detta är, noga tänkt, en definitiv skillnad.
I Kina råder alltså ett förhållande till yttrandefrihet och opinionsbildning som inte överensstämmer med liberala ideal och som vi på intet sätt bör sträva efter att efterlikna."
Ett Gustafsson-fan ifrån Tvååker
besatt blev, fast klart medioker
på att väcka intresse.
Fastän i sitt esse
så framstod han mest som en "stalker"
/Lars, inte i annat syfte än att roa
En yngling med stil ifrån Götet
minns lätt skrämd det senaste mötet
med uppretad far,
som nog väser snart:
"Det här får han ångra, det nötet!"
/L, samma syfte, men med mottot: Alltid retar det någon
Lars,
i all hast (med Ipod på hotell):
denna travesti: Om ett huvud och en bloggtext stöter ihop och det därvid ekar ihåligt är det inte alltid bloggtextens fel...
Varför skulle Gustafsson trassla med sefardiska damer när han redan hade en dam? Jag tycker spontant att det låter skumt.
Vad jag minns av Kinaboken (som jag har i en hylla någonstans men inte tänker läsa om) var att det faktiskt fanns okritiska saker som jag (som sympatiskt inställd till Kina) ändå tyckte var dåliga. Nä, Gustafsson är nog bättre som poet och kanske som skönlitterär författare (det har jag inte läst något av vad jag minns). Men han lär ha gjort ett fult påhopp på Sigrid Kahle just innan Bush drog igång sitt Irakkrig, och där finns väl en klar minuspoäng.
Ja, att trassla med sefardiska damer när man är gift verkar skumt, det kan jag hålla med om. Fast i Gustafssons fall var det kanske ursäktligt. Om inte annat skulle han väl kunna åberopa den konstnärliga friheten.
Men visst finns det tvivelaktiga inslag i hans produktion, och Kinaboken tillhör definitivt inte hans starkare saker. Men de starka sakerna finns där, och de finns inte bara i den skönlitterära alstringen. I "Den onödiga samtiden", till exempel, är det snarare Lars Gustafsson än Jan Myrdal som tar de avgörande poängen, och hans resonemang i sådana böcker som "Utopier", "Filosofier", "Språk och lögn" och "Problemformuleringsprivilegiet" - för att nu bara nämna några exempel jag råkar ha aktuella i minnet - är faktiskt inte så tokiga de heller. I själva verket är de ställvis så skarpa att Gustafsson gör intryck av att vara verkligt betydande också som tänkare och filosof.
Björn och Custer:
LG:s sefardiska dam är kanske ingen kvinna i sinnevärlden, kanske är hon en projektion av LG:s kvinnliga sidor, en symbolgestalt. Den konstnärliga frihet är vid.
Och visst har LG sagt och skrivit många tvivelaktiga och märkliga saker, men i grunden (och den grunden läggs tidigt i författarskapet) är han en av den svenska efterkrigstidens mest intressanta författare.
Han har bara en nackdel: den jäkla produktiviteten, som gör att omläsningarna tar tid... :-)
Ja, det är nog närmast som projektion och symbolgestalt jag själv betraktar henne, men enligt vad Lars Gustavsson säger i förordet till "Ur bild i bild" har hon också en förebild i verkligheten:
"Ja, hon har funnits. Var hon numera finns vet jag inte. Jag hoppas det har gått henne väl. På det sista foto jag bevarat av henne skär hon upp en gurksallad i ett kök i centrala Tel Aviv. Hennes hår är på bilden uppsatt precis så som dikten beskriver det."
Att Gustafsson är en av den svenska efterkrigstidens mest intressanta författare är för övrigt också min uppfattning. Jag har tyckt om honom sedan första gången jag läste honom.
Skicka en kommentar