Jag vet inte heller om de kristna, t ex präster i svenska kyrkan, gör det. De har nog fullt upp med att göra sig populära på olika sätt.
I Lars Gustafssons "Dekanen" desarmerar dekanen Dr Paul Chapman teodicéproblemet på ett underbart sätt:
"Det faktum att man ibland ser en människa av fri vilja utföra en god, osjälvisk handling, det faktum att man ibland stöter på en tanke som förefaller fullständigt fri och originell är naturligtvis ett starkt argument mot Guds allmakt. Allt tyder ju på att Gud, vem det nu är, ogärna ser det goda inträda i världen och gör vad han kan för att förhindra det. Om det vore tvärtom och Gud ville det goda, skulle det goda för länge sedan ha erövrat allt som finns, allt som händer och sker. Detta är en av de litet mindre ofta insedda konsekvenserna av teodicéproblemet.
Och förresten, tillade han, med tydlig glädje i stämman, förresten har jag aldrig fattat varför det skulle vara ett problem.
Teodicéproblemet är bara ett problem om vi intalar oss att något tvingar oss att försvara Gud. Men varför skulle det vara så? Är det inte vi som är offren? Vi som är de oskyldiga offren för denna egendomliga mani att tvinga andra varelser att existera utan att fråga dem om de har bett om det eller inte. Vår naturliga roll är inte som Guds advokater, utan som Guds åklagare."
4 kommentarer:
Tack för citatet! Det var en intressant vinkling.
Jag har funderat på teodiceproblemet nyligen, eftersom kyrkokören jag är med i har fått i hemläxa över sommaren att läsa Johannesevangeliet. Och vi har fått ett frågeformulär där vi ska ta upp saker vi vill diskutera. Mitt dilemma är att jag vill diskutera det mesta - men jag håller mig nog mest tyst eller går en promenad i stället.
Om man tror på en allsmäktig Gud som skapare hamnar man i problem. Bättre då med promenader - eller sång...
Dekanens syn må vara något kärv, men det är nog bättre att se saker som de är. Världen behöver inte kännas ödsligare för det. Kanske kan man uppleva allt så mycket intensivare, när allt lyder under förgänglighetens lag?
Just det, en möjlighet och en uppmaning att leva i nuet, för det är allt vi har.
P-O Enqvist avslutade sitt sommarprogram med att berätta vad hans hund hade sagt när P-O ställde något slags existentiell fråga till hunden. Hunden sa (ungefär): "Äh, lägg av, P-O. Vi ska alla dö. En dag dör vi, alla andra dagar lever vi." Det tycker jag känns trösterikt.
Apropå något helt annat så vill jag rekommendera utställningen med foton av Lee Miller på Mjellby konstmuseum. Den pågår augusti månad ut och är klart sevärd. Jag har fortfarande inte hämtat mig efter chocken över att upptäcka en kvinnlig fotograf jag inte hört talas om tidigare.
Klok hund!
Lee Miller-utställningen läste jag om och vänner och bekanta har sett den och berättat, men själv har jag inte orkat ta mig dit. Vilket är typiskt för mig...
Skicka en kommentar