fredag 21 augusti 2009

Att läsa Gustafsson

Sent på kvällen vaknar jag till efter att ha slumrat in i läsfåtöljen. Då faller tre uppslagna Lars Gustafsson-volymer till golvet. Jag plockar upp dem och lägger dem bland de andra i hyllan. Det har blivit mycket Gustafssonläsning på sistone.
"Att läsa Gustafsson - en bok om Lars Gustafsson" (1986) innehöll en del ganska ointressanta saker, men också några som fick mig att gå till hyllan och plocka ut för omläsning. Och att gå in på antikvariat.net för komplettering.

Jag började läsa LG som mycket ung, då främst lyriken. Sen kom sjuttiotalet då LG ett slag stod på Folkets sida (och t o m publicerade en språkfilosofisk essä i Gnistan). Vi gillade honom. Sen gick han åt höger och då gillade vi honom inte. Men jag fortsatte läsa honom. (Och lämnade vi:et)

Nu är han tillbaka i Sverige i mer än en bemärkelse och (trots stolligheter som det där med Piratpartiet) still going strong. "Fru Sorgedahls vackra vita armar" var mycket bra.

Nu ska jag läsa de tidiga romanerna och lyriken.

2 kommentarer:

Custer sa...

Det egendomliga (för att nu använda ett av Gustafssons favoritord) är att jag gillade honom även när han gick åt höger. Han kunde då inte sällan göra ett osympatiskt intryck i artiklar och tevedebatter, men i sin lyrik och prosakonst var han fortfarande lyhört känslig för de omistligaste värdena i den västerländska kulturen. I början av 80-talet, då han redan hunnit långt på sin väg högerut, skrev han till exempel novellsamlingen "Lyckliga människor", där han demonstrerar en förbluffande inlevelse i bottenlägets och utanförskapets existensvillkor. Ungefär vid samma tid skrev han en ytterst läsvärd tidningsartikel om missförhållandena på Salberga, ett vårdhem i Västmanland där vad som kallades "gravt utvecklingsstörda" människor hade blivit föremål för en grym och människoförnedrande behandling. I samma veva, närmare bestämt 1980, gav han också ut diktsamlingen "Artesiska brunnar cartesianska drömmar", där en av de långa lärodikterna är en vemodig och gripande "elegi över en död labrador". Dikten är alltså ett slags äreminne över en *hund*, och som det mesta av värde som Gustafsson skrivit kan den också läsas som en inövning i, och ett lysande uttryck för, inlevelse i andras främmande existensvillkor.

Det har med andra ord varit svårt för mig att inte gilla LarsGustafsson. ;-)

Lennart Erling sa...

Jag kan bara hålla med dig!
Det är som om Lars Gustafsson periodvis kunnat avvika från sig själv (eller göra sig dummare än han är), för att sedan återvända till sig själv, som den demokratiske humanist han i själva verket är. När jag nu botaniserar lite i det stora författarskapet ser jag hur stark kontinuiteten är. Jag är rädd att jag kommer att sitta fast här ett tag till...