Alla de andra som också skrev

Jag har läst Thomas Nydahls "Alla de andra som också skrev", Tusculum 2009. Det är en vackert formgiven bok som jag både uppskattar - och ser som djupt problematisk. Det är en bok att ta på allvar. Den är ett uttryck för en livshållning. Det är svårt att recensera en livshållning. Men nu finns boken där och det här är mina tankar om boken.

Den består av två delar. Den första, "Essäer och samtal", innehåller recensioner och kortare essäer om olika författare, en intervju med Karin Stendsotter och ett samtal med översättaren Ervin Rosenberg; den andra, "Dagböckerna: det är en helt vanlig dag", innehåller texter publicerade på Nydahls blogg.

De flesta av de behandlade författarna har jag inte läst, men intervjun med Karins Stensdotter, vars roman "Den gordiska soffan" jag uppskattade mycket, är intressant, texten om Jenny Diski är insiktsfull och samtalet med Gombrowicz roligt.

Thomas Nydahl är ingen förströdd läsare. Han skriver om Nina Bouraoui att hon:

"har blivit den författarinna mot vilken jag hela tiden mäter mitt eget liv och författarskap. Jag prövar giltigheten i det jag tänker och skriver mot hennes. Därför är detta inte en essä i vanlig mening, utan i lika hög grad en litterär "bikt" som bekänner såväl liv som läsning."

Imre Kertész är en annan författare med vilken Nydahl delar avskyn för totalitära ideologier och det moderna samhällets ytliga konsumtionshysteri, och om Thomas Bernhard och Kertész skriver han att

"I misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten delar de grundhållning, och det de ser av den "demokrati" som följde på det nazistiska tyska riket och det kommunistiska ungerska, kunde lika väl ha varit en beskrivning av konsumtionskulturens allra sämsta sidor, en kultur där allting, också människan själv, förtingligats i så hög grad att prislappen blivit människans enda riktigt påtagliga kännetecken."

Ett genomgående tema hos Nydahl är det radikala avståndstagandet från dessa konsumtionskulturens sämsta sidor, och "misantropin och den intill äckel gränsande misstron mot moderniteten" i citatet ovan kan ses som en självkarakteristik.

Nydahl tar avstånd från allt organiserat arbete för att bryta detta massamhällets förfall, ser alla ideologier som lika falska och bekänner sig till det solitära livet, till flykten in i privatlivet, till uthärdandet - fastän även det är en chimär. Ingen kommer undan:

"Simrishamn en hel dag. Maken till dumheter får man leta efter: på bussen, på gågatan, på varje café väller dumheterna ur munnarna på "människor". De verkar alla tillhöra begåvningsreserven och vara på väg till Kiviks marknad för att pröva kunskaperna. Jag önskar jag hade varit döv."

Det är rader som de ovanstående som jag finner problematiska.
Att beröva andra människor deras mänsklighet genom att sätta dem inom citationstecken uttrycker en människosyn som jag inte delar.

Det finns ett slags belägringstänkande i Nydahls texter - han ensam med några få valfrändskaper tvingas till inre exil undan modernitetens tarvliga okultur, han ensam vet vad som är rätt och äkta - och det är inte lätt att komma med synpunkter:

"De små kritikerna, de små litteraturvetarna de gnager på ens ben, de sliter i ens armar och de tror att de kan segra. Men det gör de inte. De går bara under - sig själva - de går under och de gurglar sig i skiten. Där ligger de, fulla av text och tankar, men de går under. Jag sörjer inte."

Nydahl citerar Suzanne Brögger, som skriver om den sociala atomiseringen under moderniteten:

"Varje atom för sig. Aldrig ett sammanhang, aldrig ett kollektivt eller ett socialt skeende; allt är individ och jag, allt är nedbrutet till minsta mänskliga enhet som aldrig samspelar med andra."

Bröggers ord kan vändas mot Nydahl, som en kritik eller som en påminnelse om att människan, på gott och ont, är en social varelse och att inget samhälle byggs av solitärer, att ingen förändring kan komma till stånd utan människor och mänskliga handlingar, utan solidaritet mellan människor.

Nydahls språk är ofta vackert på ett ödsligt sätt och har en suggestiv svärta, kongenial med utsagans dystra innehåll. Och jag håller med i långa stycken.
Men så passeras en gräns och misantropin blir bara intolerant fördömande, sluten i sig själv och tragiskt ofruktbar; den drar sig undan kommunikation och man frågar sig varför inte det sista logiska steget tas - det in i tystnaden. Varför tala, när det inte tjänar något till?

Hårda ord, kanske. Men jag tar Nydahl på allvar. Det är därför jag skriver det här. Jag vill att han inser det omöjliga, det motsägelsefulla, i sin hållning. Och hoppas att han fortsätter tala.