Gunnar Ekelöf

Som medlem i Gunnar Ekelöf-sällskapet (det enda litterära sällskap jag är medlem i) fick jag härom veckan en liten volym, "Ögonvittnen om Gunnar Ekelöf", utgiven av sällskapet och Ruin förlag med ambitionen att "mellan två pärmar samla vittnesmål från personer som antingen stått Ekelöf nära, befunnit sig i bekantskapskretsen, eller sammanträffat med honom helt flyktigt", som det sägs i förordet.

Och nog är mycket flyktigt och perifert, även om man inte behöver vara lika raljerande som Martina Lowden i DN: "Vänner, kolleger, släkt, förbipasserande, fan och hans mormor pratar på – mest för de redan frälsta, förstås".

Kanske beror min inställning på att jag är just "frälst".
Jag återvänder gärna till Carl Olov Sommars stora biografi från 1989 och Olof Lagercrantz "Jag bor ju i en annan värld men du bor ju i samma: Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz" (1994).
Är det inte naturligt att vara nyfiken på en författare vars verk man uppskattar?
Inte för att hitta "förklaringar" till verket och inte för att sätta på piedestal - i Ekelöfs fall inser man snart att han är svår att sätta på piedestal. Han verkar ha varit en knepig människa att umgås med.

Ett bidrag i den här boken som jag fastnar för är Mats Ryings (1919-2000), "Intervju med Gunnar Ekelöf", tidigare publicerad 1965.
Rying skriver om Ekelöfs människosyn:

" - nej, inte mänskohatare, men en mänskoskygg med en skygg mänskokärlek. Hans genomskådande klarsyn var obeveklig, grym, han kunde dissekera mänskor med dyster skoningslöshet; men hans medkänsla återupprättade dem, "vi är ju alla i samma båt", är alla lika ömkliga figuranter, i samma ohjälpliga predikament. Han fördömde ej; han reducerade radikalt. Minst skonade han sig själv."

Ekelöf trodde på den ensamma människan. Men han såg också att "det som är botten i dig är botten också i andra."

"Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden."

(Ur Färjesång, 1941)