onsdag 20 mars 2019

Återanvändning: Om Giacomo Leopardis "Ginsten"

Jag läser ännu en nedslående artikel om den till synes ohejdbara globala uppvärmingen och dess konsekvenser för mänskligheten. Och tänker att det är dags att reprisera, att återanvända, ett äldre blogginlägg: 

Jag läser,  återigen, Giacomo Leopardis dikt "Ginsten eller Ödemarkens blomma" i Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggen av cypresser. Dikter i tolkning och med kommentar av Ingvar Björkesson, Alastor press, 2007.

Här några rader och några saker jag tänker när jag läser.

När en koleraepidemi bröt ut i Neapel 1836 bosatte sig Leopardi med sin vän Ranieri och dennes syster i en villa i Torre del Greco, på Vesuvius ödsliga sluttning. Där skrev han också "Ginsten", som kanske kan ses som en sammanfattning av hans syn på människans lott i världen. Denna långa dikt inleds:
Här, på förbrända åsar
av fruktansvärda, intet
förskonande Vesuvius
som inga andra träd och blommor gläder,
syns överallt de glesa snår du flockvis,
doftande ginst, har utstrött,
förnöjd i ödsligheten
Människan borde ta lärdom av ginstens förmåga att uthärda de mest skoningslösa villkor och en säker undergång:
[...] Till dessa nejder
borde den komma, vilken hänfört plägar
människans villkor prisa, och begrunda
hur stort en kärleksfull natur bekymrar
sig om vår ras. Här kunde han värdera
och mäta kraftfullheten
hos detta släkte som den stränga amman
med en lätt rörelse, och utan varsel,
delvis förgör på några få minuter,
och en blott obetydlig
starkare rörelse kan lika plötsligt
förinta helt och hållet.
På dessa stränder ser jag
utmålad mänsklighetens
storartade och progressiva framtid.
Leopardi kursiverar den sista raden och hånar illusionerna hos sitt "stolta, stupida sekel", som tror på eviga framsteg och flyr
Sanningen om den kärva
lott och de usla villkor oss naturen
beskärde [...]
Men man kan också utläsa ett slags solidaritetstanke hos Leopardi. Om mänskligheten inser naturens grundläggande likgiltighet, lämnar illusionerna och
[...] vågar lyfta
sin blick emot det öde
vi har gemensamt, och med orädd tunga
som ej skyr bitter sanning
bekänner att vår lott är ond, och mänskan
själv bräcklig, oansenlig

[...] då kommer allt ärbart,
hederligt mänskligt samliv,
all rättvisa och fromhet att få en annan drivkraft och rot än högmodiga sägner,
i vilka redbarheten endast äger
en löslig grund, som allting
där villfarelsen utgör fundamentet.
Läget är hopplöst på längre sikt, både för individen och släktet, men just denna totala utsatthet kan - borde - utgöra grunden för en solidaritet, ett gemensamt ansvarstagande. Här finns en utopisk, social dimension. I våra dagar av global uppvärmning inte minst i form av ett gemensamt ekologiskt ansvar.
Jag tror inte att man måste vara särskilt pessimistiskt lagd för att inse att vi har långt till den ideologiska omsvängning som krävs.


2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Så bra text, Lennart. Minns inte om jag såg den när du skickade den första gången, men nu. Blev något tagen.

Lennart Erling sa...

Tack, Gabrielle! När förmågan att skriva brister får jag återanvända gammalt. Och Leopardis illusionslöshet är mer aktuell än någonsin.