"... [vi kan] inte förstå den utdragna händelse vi känner som det romerska rikets fall utan att se närmare på det stora självbedrägeri som kejsardömets jubelceremonier så tydligt vittnar om: den oberättigade övertygelsen, manifesterad i den blodiga ritualen med iscensatt jakt, att romarna hade tämjt den vilda naturens krafter. På flera nivåer som romarna inte själva förstod och som de knappast kunde ha något begrepp om - från den mikroskopiska till den globala nivån - betecknade det romerska rikets fall naturens triumf över människans strävanden. Roms öde spelades upp av kejsare och barbarer, senatorer och generaler, soldater och slavar. Men det avgjordes i lika hög grad av bakterier och virus, vulkaner och solcykler."
Citatet sammanfattar i stora drag Kyle Harpers "Roms öde. Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång" (Daidalos, 2019). Det är en fascinerande läsning.
Romarrikets uppgång skedde under en gynnsam klimatperiod, "det romerska klimatoptimumet", med värme och nederbörd. Men expansionen genererade också sjukdomar, från infektionssjukdomar till pestpandemier. De hygieniska förhållandena var, trots akvedukter och badhus, miserabla.
Och när klimatet blev kallare, under den senantika "lilla istiden" från början av 500-talet, blev den sammantagna effekten av sjukdomar, klimatförändring och attacker från omgivande folk att det forna världsriket gick under.
När jag läser tänker jag på vår tidsepoks självbedrägeri, vår tro att på att vi tämjt naturens krafter.
