Om en dikt av Czesław Miłosz

Jag satt och läste en stund i morse. Det var elva minusgrader, jag hade tänt i pannan och fyllt på med ved. Solen lyste och värmde genom fönstret. Huset var tyst och stilla. Jag läste i Czesław Miłosz-urvalet "Ärlig beskrivning" och jag märkte till min förvåning att jag kunde läsa med en djup, ansträngningslös koncentration. Det var som om husets tystnad och stillhet och ljuset och solens värme genom fönstret strömmade in i mig och drev bort all rastlöshet. En nåd att stilla bedja om.

Jag läste dikten

MITT FOSTERLAND

I mitt fosterland dit aldrig mer jag återvänder,
där finns en väldig sjö i skogen,
och stora sönderslitna, underbara moln,
minns jag när blicken vändes bakåt.

Och grunda vattens viskningar i dunkel skymning,
och bottnen som är täckt av taggigt gräs,
och svarta måsars skri och kalla solnedgångars rodnad,
brunandens gälla visslingar högt uppe.

I min himmel sover denna törnesjö.
Jag sänker blicken ner och ser på bottnen
återskenet av mitt liv. Allt det som skrämmer mig
finns där tills döden min gestalt för evighet fullbordar.
                                               
                                                  Warszawa, 1937

och såg framför mig någon av alla de halländska sjöar i skogen som jag har sett, även om det här bör handla om en sjö i en litauisk skog.

Men poeten gör något mer än beskriver en sjö som han minns. God poesi gör ju så, tar av verkligheten och gör något med den, i bästa fall något oväntat, något som vi inte sett eller tänkt förut.
Jag brukar inte analysera dikter och ska inte göra det här heller - bara lite.

I den första strofen inleds och i andra strofen fördjupas poetens minnesbild av en konkret sjö. Det är ingen konventionell beskrivning. Varför är molnen sönderslitna och underbara? Finns det svarta måsar? Är solnedgångens rodnad kall? Sjön, eller minnesbilden av sjön, får olycksbådande attribut. Och blir i tredje strofen till en törnesjö, ett ord med digra associationer.

Nu sker märkliga ting. Poeten har  sjön i sitt minne, den rentav sover där (om jag nu tolkar "min himmel" rätt) och han kan samtidigt sänka blicken och från något slags position ovanifrån se ner på dess botten och där möta återskenet av sitt liv, i, som jag tolkar det, ett slags självrannsakan. Och där finns ting som skrämmer honom. Tills döden försonar allt.

Det är en dikt om att minnas en plats och om att se tillbaka på sitt liv så som man ser tillbaka på platser man minns, för det är ju just på plats efter plats våra liv utspelas och i minnet knyts levt liv till platser som därmed laddas upp med innebörder.
Det finns mycket mer att säga om den här dikten. Ordföljden i den första raden, allitterationerna och upprepningen av det inledande och i andra strofen. Men jag säger bara: det här är en mycket vacker och spännande dikt.