J. M. Coetzee: "Elisabeth Costello"

J. M. Coetzees "Elisabeth Costello" (Brombergs, 2003) har i sin engelska originalutgåva undertiteln "Six lessons". "Lektionerna" kallas i översättningen "stycken". Det borde nog vara "lektioner" eller kanske "föreläsningar", för ett antal av styckena domineras av föreläsningar, de flesta givna av romanens (om den nu kan kallas roman) fiktiva huvudperson, den drygt sextioåriga australiska författaren Elisabeth Costello.

Boken hänger mycket samman med en annan av Coetzees böcker (som jag inte läst), "Djurens liv", där Costello är hans alter ego och för fram hans idéer. Så kanske också här? Dessutom, läser jag, är mycket av föreläsningarnas innehåll hämtad från Coetzees egna föreläsningar.
Jag tror man ska läsa mer av Coetzee för att få större behållning av läsandet.

Men för att ta en paus i Kertészläsningen har jag nu i alla fall läst den här boken, som jag blev nyfiken på när Bodil skrev om den.

Den är en blandform av skönlitteratur och essäistik. Kring den åldrande författarinnan Elisabeth Costello har det "växt fram en mindre, litterär industri". I boken reser hon runt i världen och mottar pris och håller föreläsningar. Men hon är trött på den intellektuella cirkusen och har alltmer börjat ifrågasätta vad hon tidigare stod för.
Man får visserligen en bild av denna ganska kärva och desillusionerade kvinna, men tyngdpunkten ligger i föreläsningarnas ämnen och det som sker kring dem.


Här behandlas litterär realism, förhållandet mellan humanism och religion, afrikansk litteratur, erotik, ondskan och skildring av ondskan i litteraturen - är det bra att närgånget skildra onda människor, kan det skapa fascination istället för avståndstagande, kan litteraturen göra oss till sämre människor? Man kan säga att Coetzee ställer moraliska dilemman på sin spets, och spetsar till dem ytterligare.

Oftast är det intressant och bra, men min stora behållning av den här boken är det mästerliga stycket "Utanför porten", där Costello (efter döden?) anländer till något som liknar en avlägsen italiensk gränsstad 1912 och som är ett slags förgård till Paradiset. Innan hon släpps genom porten måste hon författa en utsaga om vad hon tror på, om sina åsikter, och förelägga den inför en domstol. Det vimlar av referenser till Kafka här.

Men hon har inga fasta åsikter, menar hon, bara tillfälliga, och som författare har hon bra varit ett språkrör för andra, en sekreterare.

Och hon är många olika jag, vid olika tidpunkter.

"Men vem är jag, vem är detta jag, vem är detta ni? Vi förändras från den ena dagen till den andra, men vi förblir ändå desamma. Inget jag, inget ni är mer fundamentalt än något annat."

Costello framhåller att hon trots detta inte är förvirrad.
Domarna är dock inte utan humor:

""Det är riktigt, ni är inte förvirrad. Men vem är det som inte är förvirrad?"
De kan inte behärska sig, hennes domarjury, hennes nämnd. Först fnissar de som små barn, sedan uppger de alla försök att bevara värdigheten och börjar gapskratta."