Jag fortsätter att läsa Imre Kertész

Efter lunch klarnade det upp helt och innan vi började gå en runda ställde jag mig i växthuset, med slutna ögonlock vänd mot solen. Efter en liten stund, i värmen och ljuset, slog mig tanken att det sannolikt kommer en vår i år också.

Jag fortsätter med mitt egentligen vansinniga projekt att läsa allt av Imre Kertész. Vansinniga, därför att det hindrar mig från att läsa annat, som jag också skulle vilja hinna läsa. Eller är det vansinniga att jag vill läsa allt det där som jag vill läsa?

Efter "Mannen utan öde", "Dossier K" och "Galärdagbok" har jag nu läst "Fiasko", Kertészs roman om sitt alter ego Köves som skriver romanen om sin tid i förintelselägren, och de två små volymerna "Protokollen" (som innehåller en novell av Kertész och en av Péter Esterházy) och "Den engelska flaggan".

I den mån man över huvud taget kan säga sig ha "läst färdigt" en bok som har tyngd och betydelse så är jag långt ifrån färdig med "Galärdagbok", denna svarta dagbok. Och sannolikt kommer jag också att till sist återvända till "Mannen utan öde", utgångspunkten för Kertész författarskap, en utgångspunkt som han aldrig lämnat. [Skriver jag, som om jag redan vore en kompetent bedömare, men det är jag inte och kommer aldrig att bli. Jag är bara en "common reader"].

I alla fall. Några anteckningar vill jag komma med.

Kertész "ämne" är och förblir Förintelsen och hans erfarenheter av att leva i lägerstaten Ungern under den kommunistiska diktaturen, den lägertillvaro som han såg som en fortsättning på och i grunden av samma natur som den nazistiska lägertillvaron. Och det nav som hans skrivande ständigt kretsar kring och behandlar är omöjligheten(?) av att förmedla denna erfarenhet i berättelsen, i konstens form.

I en intervju med Thomas Cooper i "The Holocaust as culture" (Seagull Books, 2011) säger Kertész rentav att

"...I would never call Fatelessness a Holocaust novel becuase the Holocaust, or what people mean when they use that word, can't be put in a novel. I was writing about the camps, the experience of the camps. [ ... ] and it was partly the Communist system under Kádár that gave me the push to try to understand what I had lived through as a child. [ ... ] but I was also interested in the specific way in which the individual is deprived of his or her fate in a dictatorship."

Kertész berättar i intervjun också om att han när han skrev "Mannen utan öde" snabbt kom på att språket måste vara en ung pojkes språk och att detta spelade en stor roll för berättelsens utformning. Den är inte "ideologisk", utan ett slags löpande redovisning av händelserna utifrån denne unge pojkes perspektiv, med hans språk. Vilket gör framställningen till synes kallt observerande. Pojken vill hela tiden hitta förklaringar till det som sker. "Naturliga" förklaringar, följdriktiga i det system som lägren var.

Cooper skriver i sin inledning till boken att "Mannen utan öde" undviker grandiosa metaforer och metafysiska grubblerier och i stället behandlar det dagliga livet i lägren.
På så sätt undviks att bilden av Holocaust blir till ett avslutat kapitel i en teleologisk berättelse om framsteg, utan snarare till ett verk av människor och därför något som kan hända igen.

Kertész:

"... people talk about the Holocaust and inhumanity ... well ... it was of course humans who were responsible, so I'm not sure it makes much sense to talk about inhumanity."