Att läsa och att sedan skriva om det lästa i bloggen har förändrat mitt sätt att läsa, tror jag. Jag läser och gör samtidigt ett slags löpande mentala marginalnoteringar - det där ska jag ta upp, det där måste jag komma ihåg, det där är viktigt... Formuleringar dyker upp: så där kan jag skriva...
Ibland försöker jag vara duktig och göra anteckningar, men jag är sällan duktig hela vägen ut...
Vi är två som läser. En som läser och en som tänker på att skriva.
Det är på ett sätt bra att läsa så här, det gör läsningen mer uppmärksam, mer reflekterande - men samtidigt verkar det splittrande, störande på läsningen, påverkar djupet i läsupplevelsen.
Jag är både den som fängslas av boken - och fångvaktaren som håller koll på den som fängslats...
Och om det är en mer omfattande läsning, som nu Kertész, så tappar jag efter hand greppet, kan inte hålla helheten i huvudet, och det blir (nästan) omöjligt att skriva något vettigt. Och min ambition är alltid att skriva något vettigt.
Alla som upplevt en skillnad mellan att vilja och att kunna förstår vad jag menar.
Jaha, så intressant, men lägg ner bloggen då!
Det vore förstås en lösning - men nej, det vill jag inte för allt i världen.
Så jag ska inte försöka mig på något slags sammanfattning av Kertészläsningen. Som förresten inte är avslutad - jag läste just de sista sidorna i "Det landsförvisade språket" och "Likvidation" och "Från Budapest till Berlin" är ännu olästa.
Nej, jag säger bara att jag ska försöka återkomma, med något vettigt.
8 kommentarer:
Jag känner igen det där du skriver, om den dubblerade uppmärksamheten, från de år jag ofta skrev recensioner. Det var ett helt annat sätt att läsa på, jag fyllde försättsbladen och pärmarna med notater, sidanvisningar, och hela formuleringar - något jag sällan gjort tidigare.
Jag vet inte om det var ett riktigt roligt sätt att läsa; men lärorikt. Man gjorde sig snabbt uppmärksam på en författares signum; ungefär som en sjöman som undrar vad det är för slags väder som kommer emot honom.
På så sätt ett mer funktionellt läsande. Men det gav också en viss intensitet åt förloppet; att man skulle få skutan iland sas.
Numera märker jag ett lätt illamående, så snart jag känner att jag "borde" skriva om något på bloggen, den och dens bok tex. Igår gjorde jag mig av med sex olästa bibl-böcker. Jätteskönt.
Inget pliktläsande för mig. Om det inte gäller något jag bara inte kan undvara. Är Kertész det för dig?
Gabrielle,
Ja, Kertész är något jag inte kan undvara, inte sedan jag läste "Mannen utan öde" - jag måste bara fortsätta att läsa vidare. Nu börjar jag få en bild av hans författarskap. Man kan nog säga att allt hos Kertész utgår från den första romanen, från de erfarenheter den redovisar. Den bilden skulle jag vilja kunna måla upp här...
Det kommer...vänta bara tills marsvåren tinar upp dig ; )
Det har hänt att jag har slutat fotografera för att jag upptäckt att jag ser hela min omgivning som fotomotiv. Då blir upplevelsen en annan.
(Men det är inte därför jag är så dålig på att plåta nu, det är brist på tid och koncentration.)
Gabrielle: Tack! Om det vore så väl... :-)
northof: Ja, det är nog ett generellt problem. Kameran som filter för verkligheten. Susan Sontag.
Även jag känner igen detta med att läsa på olika sätt - med eller utan utan bitankar om att formulera sig. Som regel tycker jag att ambitionen att skriva om det lästa inte stör mig, snarare tvärtom - nota bene om jag tillåter mig att strunta i det om jag känner det så.
Nyligen struntade jag exempelvis i att skriva om Mo Jans "Det röda fältet" eftersom jag kände mig kluven inför den boken och inte tyckte att jag kunde formulera något intressant ens om min kluvenhet.
Ok, det kanske blir svårare om man har ambitionen att läsa hela författarskap, i synnerhet författarskap som man värderar högt.
Men då kan man ju som du Lennart nu, göra ett intressant inlägg om just detta...
Einar - jag är lätt häpen över att ingen av de för mig kända litteraturbloggarna skrivit om Mo Yan än.
Vore skoj om du gjorde det!
Gabrielle, ska ta mig en funderare, men lovar inget. :)
Skicka en kommentar