Denna grå februarieftermiddag hittade jag Tomas Tranströmers "Den halvfärdiga himlen" från 1962 i hyllan.
ANSIKTE MOT ANSIKTE
I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.
Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.
En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.
2 kommentarer:
I de där första samlingarna av Tranströmer hittar man ibland dikter som man glömt, och som man blir glad av att upptäcka på nytt. Det där var en sådan för min del.
Ja, att en dyster eftermiddag slumpartat kunna hitta den här tunna volymen i hyllan, slå sig ner och slå upp och läsa och plötsligt känna hur sinnet fylls av något annat än dysterhet - det är ett privilegium.
Skicka en kommentar