onsdag 12 december 2012

Jag är ingen vintermänniska

Nej, jag är ingen vintermänniska.
De korta dagarna inleds i mörker och avslutas i mörker. Och kylan. I morse var det fjorton minus. Snön knarrade under stövlarna. All min energi går åt till den dagliga kampen (nåja...) för brödfödan. Snarare än vakenhet känns sömn som det naturliga tillståndet. Men man kan ju inte sova hela dygnet.

Det spåddes mer snö i helgen, så jag hjulade in extra mycket ved, tidigt på morgonen medan solen gick upp och (noterade jag motvilligt) allt blev gnistrande vitt och vackert.
Arbetet med veden är ett slags meditation. Efter några vändor med skottkärran blir jag varm i kroppen och kommer in ett tillstånd där jag låter tankarna komma och gå som de vill och om jag då inte känner av någon av de vanliga krämporna så skapar ansträngningen helt enkelt en form av både kroppsligt och själsligt välbefinnande. Ett slags balans.

                                               *

Jag har läst Tunströms "Juloratoriet". Det var andra eller tredje omläsningen. Ändå greps jag återigen av denna roman om döden och om sorgen. Om hur sorgen så till den grad kan forma våra liv och krossa eller skruva ner de möjligheter till liv som annars skulle ha blomstrat. Men också om "jublets kategorier", om musiken som förlösande kraft, som förmedlare av hopp, om kärlekens möjligheter, trots allt.

                                               *

Men jag har svårt att samla mig till koncentrerad läsning.
Tänkte ett tag att jag borde läsa Frans G. Bengtssons essä "Vintermänniskan". Men jag vet ju redan att det bara gäller att stoiskt härda ut under dessa vintermånader.

Så i stället föll valet på att fortsätta läsningen av Lucretius "Om tingens natur", i Ingvar Björkesons översättning (Natur och kultur 2002), som jag avbröt i juni 2009 och som jag då skrev lite om här och här.
Åter visar det sig att böcker har en märklig förmåga att lugnt vänta in sin läsare...

Detta var precis den läsning jag behövde. Denna strängt materialistiska lärodikt på hexameter, en hyllning till lärofadern Epikuros, har en den bundna formens stilla lunk som inbjuder till långsam, eftertänksam läsning.

Även om den mestadels består av naturvetenskapliga argument, för att allt består av tomrum och av atomer och att det är atomernas ständiga rörelser som förklarar allt och att inga gudar styr (men de finns), utan naturens egen lagbundenhet, så är huvudsyftet att lära oss hur vi ska leva, hur vi ska försona oss med detta sakernas tillstånd. Med den enkla sanningen att så länge vi finns till, finns inte döden, och när döden finns, finns inte vi.

Ett smakprov, en förstrykning som jag gjorde i Tredje boken:
"Medvetna är vi vidare om att kroppen och sinnet
alstras på samma gång, att de växer och åldras gemensamt.
Bräckliga, osäkra är de ben som barn tultar runt på
och lika outvecklat och svagt är omdömet hos dem,
men när de långsamt mognar till män och krafterna ökar
växer deras förstånd och de utvecklar tankeförmågan.
När så vår kropp brutits ner av den obarmhärtiga tiden
och alla lemmar mist sin spänst och styrkan är borta
stapplar tungan, tanken blir slö och sinnet förvirrat,
gradvis tacklar vi av, och plötsligt sviker oss allting.
Att hela själen likt rök löses upp i luften och skingras
är därför uppenbart och naturligt, då vi ju ser den
födas till liv och sen växa upp tillsammans med kroppen
och tyna bort och rämna med den, som jag här har beskrivit."


5 kommentarer:

Einar J sa...

O ja, böcker har den där förmågan att lugnt invänta sina läsare, som du så vackert skriver. Lucretius hör till dem som jag ser i hyllan i skrivande stund, ännu oläst, väntande.
Och, nej, inte heller jag är någon vintermänniska. Men jag har i alla fall nyligen inhämtat lite D-vitamin via solen på sydliga breddgrader och hoppas kunna härda ut.
Tack för påminnelsen om Lucretius!

Ingrid sa...

Inför vintern känner jag ganska exakt som du gör- det är en tid som måste härdas ut. Helst skulle jag vilja gå i ide som björnen. Även jag tackar för raderna av Lucretius.

Lennart Erling sa...

Tack för kommentarer, Einar och Ingrid!
Lucretius är ännu ett exempel på att klokhet och förnuft inte är någon ny företeelse. Kanske snarare på att dessa egenskaper är i avtagande...


lustigkulle sa...

Lucretius är en av (alla) dem som jag har oläst - litteraturen tar aldrig slut som väl är. Nog är det fantastiskt att vi sentida människor kan relatera till en person som levde för så länge sedan!

Jag har precis hittat hit, via "Ingrids boktankar" - trevlig ny bekantskap!

Lennart Erling sa...

Lustigkulle,
ja, jag börjar inse att jag inte kommer att hinna läsa allt väsentligt i litteraturens väldiga rymd... Den insikten är både disciplinerande och frustrerande.
Jag ser att du skriver om väsentligheter på Stänk och flikar...