Ännu en vintermorgon. Sju minus och nästan vindstilla. Snön ligger kvar. På morgonen sopar jag av trapporna och när jag går och hämtar morgontidningarna kan jag se spåren av katters, harars och fåglars gång.
Jag tänder i pannan och stannar till en stund och ser på eldhärden som värmer huset och känner kanske detsamma som en av mina förfäder i grotta någonstans för mycket länge sedan.
I går kväll läste jag vidare i "Juloratoriet" och förvånades lite över att jag ännu en gång kan gripas så av denna bok om bottenlös sorg och kärlekens kraft.
Men så är jag också en sentimental jävel.
Detta skrivet mest för att hålla bloggen vid liv.
4 kommentarer:
Juloratoriet kan väl ingen undgå att gripas av,om man inte är gjord av sten.Framför allt när det gäller Solveig och Aron och deras oblida öde.För övrigt en trevlig blogg,även när du bara skriver för att hålla den vid liv!
Tack, norbergianblue,
ja, jag grips så till den grad av boken att jag inte vill läsa klart, utan stanna kvar i den... Det var längesen.
Håller med norbegianböue.
Tack, Anonym
Jag tar det som en uppmuntran...
Skicka en kommentar