fredag 16 november 2012

Om en uppsminkad skinnskalle och om Zygmunt Bauman

Vad är det för land vi lever i? Jag känner inte igen mig.

I TV:s nyhetssändning står SD:s partisekreterare, en nödtorftigt uppsminkad skinnskalle i kostym, och framhåller flinande att före valet 2010, när ledande partiföreträdare beväpnade med järnrör drog runt på stan och vräkte ur sig rasistiska och sexistiska tillmälen, då hade partiet ännu inte någon "nolltolerans" mot ett sådant beteende. Vilket skulle vara en förmildrande omständighet?

Eller jag kanske inte ska bli förvånad. När politiken inte längre har makten, när makten befinner sig någon annanstans, då kan det dyka upp vilka clowner som helst i den politiska mediecirkusen. Man kan skratta åt dem. Om de inte hade järnrör.

                                                                *

Om man vill förstå samhällsutvecklingen gör man klokt i att läsa Zygmunt Bauman, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Leeds, född 1925, men till synes outtröttligt verksam och författare till bok efter bok om dagens politik och samhälle.

Parallellt med Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar" läser jag Baumans senaste till svenska översatta bok, "Collateral damage - social ojämlikhet i en global tidsålder", Daidalos 2012.

I den inledande essän, "Från agora till marknad", skriver Bauman om demokratitankens ursprung i den grekiska stadsstaten, med dess åtskillnad mellan den privata sfären, oikos, och den offentliga, ecklesian. Agorans syfte var att samordna privata och offentliga intressen. Alla - med kända undantag - kunde samlas på torget och rådgöra och besluta om gemensamma angelägenheter.
Hela demokratins historia, menar Bauman, kan ses som successiva försök att hålla liv i detta ursprungliga syfte.

I modern tid har olika former av representativ demokrati, där allmän rösträtt och ett högt valdeltagande setts som mest demokratiskt, blivit den högsta formen.

Och för att ge reell möjlighet till allas deltagande kom sociala rättigheter att ses som en förutsättning för att kunna använda politiska rättigheter. Välfärdsstaten, eller den sociala staten, ger optimala betingelser för demokrati.

Så har det varit - så länge kapitalismens utveckling var produktionsdriven och det därför fanns ett gemensamt intresse, på hela den politiska skalan, av att ta hand om reservarmén av arbetskraft, att hålla den intakt och vid gott mod under lågkonjunkturer i väntan på nästa uppgång.

Men nu har vi en konsumtionsdriven ekonomi och det är inte vår arbetskraft som efterfrågas, utan vår köpkraft: 
"Om välfärdsstaten numera är underfinansierad, faller sönder eller till och med aktivt monteras ner, beror detta på att källorna till kapitalvinst har glidit över från exploatering av fabriksarbetare till exploatering av konsumenter."
Socialstaten försökte successivt skapa en trygghet för alla, försökte hitta gemensamma, kollektiva lösningar på sociala problem, individuella och allmänna, och dämpa den fruktan som tillvarons fundamentala osäkerhet kan ge upphov till. Nu återvänder nu denna fruktan, " ...det obestämda och vaga hotet att bli uteslutna, inte räcka till, avfärdas, fråntas värdigheten och förödmjukas", med full kraft och ska mötas med individuella lösningar under slagordet valfrihet.

Socialstaten skapade en samhällelig gemenskap, ett integrerat samhälle på nationell nivå. Detta löses nu upp och vi ser hur
"affärsintressena frigör sig från alla kvarvarande sociokulturella institutioner för etiskt inspirerad övervakning och kontroll ... och följaktligen gör alla företagsprojekt immuna mot alla andra värden än vinstmaximering."
Vi ser "en skilsmässa mellan makt och politik". Makten är fri från, har frigjort sig från, politiken och från sociala hänsyn och politiken har tömts på makt. Den reella makten är redan global, medan politiken förblir lokal. Och blir mer och mer en fråga om populistiskt röstfiske.

Bauman menar att nu finns ingen återvändo, den sociala statens tid förbi, nu finns bara globala lösningar, nu kan bara en "social planet" ta över socialstatens roll.

Och hamnar därmed, tycks det, i ren utopism.

Han för rentav fram en försiktigt positiv syn på EU.
"EU siktar på (och rör sig ditåt, om än långsamt och haltande) att bli en rudimentär eller embryonisk form av ett sådant institutionellt ramverk, men de mest påtagliga hindren längs vägen visar sig vara de befintliga nationalstaterna och deras ovilja att lämna ifrån sig vad som ännu finns kvar av deras en gång så fullfjädrade suveränitet."
Hur mycket i detta som är rätt vet jag inte. Men det är intressant läsning.


5 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Fint skrivet, och bra tänkt. Om EU inte var vad Graham Greene en gång kallade "Callgirls" - konferensnjutare, så kan många där, med något idealistiskt eller stort perspektiv säkert bli en tillgång för denna röriga värld, och Europa.

Men jag tänker också att om konsumismen styr staten, eller dess värderingar, så styr plutokraterna snart också opinionerna alltmer, enligt det amerikanska föredömet. Vi riskerar att få en alltmer köpt politik. Se den här artikeln av George Monbiot, som jag länkade till i ett inlägg: http://www.monbiot.com/2012/10/29/money-spinners/

Lennart Erling sa...

Gabrielle,
tack för länk. Jämfört med USA är nog Sverige fortfarande väldigt "rent" v g köpta poltiker.
"Callgirls"... kanske kan det provocera Bengt O.?

Björn Nilsson sa...

Problemet för globaliseringsentusiasterna är att man måste ner på jordytan lik förbaskat, och då finns nationalstaterna där. Och på jordytan finns de konsumenter som man vill skall köpa, vilka råkar i stort sett vara samma som de arbetande människor man inte vill betala och helst försöker rationalisera bort. Cervenka i Svenska Dagbladet har nämnt detta nyligen, förmodligen till många borgares skräck.

northofsweden sa...

Cervenka är SÅ bra! Och det är så förvånande att han får skriva i SvD:s näringslivstidning ...

Lennart Erling sa...

Kapitalismen är motsägelsefull och Cervenka är bra på att peka på motsägelserna...