Stjärnhimlen

Halv sex i morse, ute vid brevlådan, stod jag en stund och såg upp mot den klara stjärnhimlen. Det var vackert - och skrämmande. Och som så många gånger förr tänkte jag på Erik Blombergs ord om att "Jorden är människans hem".

Som ni säkert förstår är jag inte särskilt lagd åt kosmologiska eller religiösa spekulationer. Men jag vill komma med ett sista citat från den gode Lichtenberg.

"Redan för många år sedan tänkte jag att vår värld kunde vara ett verk av ett underordnat väsen och jag kan inte bli kvitt tanken. Det är en dårskap att tro att inte en värld vore möjlig där ingen sjukdom, ingen smärta och ingen död funnes. Man tänker sig ju dock himlen så! Att tala om prövningstid, om fortskridande utbildning, innebär att tänka mycket mänskligt om Gud och är bara struntprat. Varför skulle det inte kunna finnas andar av olika grader ända upp till Gud och vår värld kunna vara ett verk av någon som inte förstod saken riktigt, ett försök? Jag tänker på vårt solsystem eller hela hopen av dimmiga stjärnor som upphör med Vintergatan. Kanske är nebulosorna, som Herschel sett, inget annat än levererade provstycken eller sådana som det fortfarande arbetas på. När jag betraktar krig, hunger, armod och pest kan jag omöjligt tro att allt vore ett verk av ett högst vist väsen, eller måste detta ha funnit ett av det självt oberoende stoff som på något sätt begränsat det, med den följden att denna värld bara förhållandevis är den bästa som man redan ofta påpekat."