Det är inte utan en viss tvekan jag skriver ett blogginlägg som det föregående, om Nietzsche. Jag är väl medveten om att det kan ses som pretentiöst. Eller dilettantiskt.
Om man, som jag, på ett kanske olycksaligt sätt intresserar sig för tillvarons märkligheter, så hamnar man lätt i läsning av t ex filosofiska giganter, för att man tycker sig hitta något väsentligt hos dem - och blir då i ordets rätta betydelse en amatör, alltså en vars kärlek till kunskapen kanske inte riktigt är besvarad...
Tja, nu är det en gång så. Så jag framhärdar.
Ett återkommande ämne här är pessimismen som livshållning. Läsningen av Dienstags "Pessimism" ger impulser till ytterligare läsning. Som Tobias Dahlkvist avhandling "Nietzsche and the philosophy of pessimism - A study of Nietzsche's relation to the Pessimistic Tradition: Schopenhauer, Hartmann, Leopardi" (Uppsala 2007), som damp ner i brevlådan idag.
Nietzsche, skriver Dahlkvist, "brottas med pessimismens problem i olika tappningar, men försöker ständigt finna en lösning som låter honom förena pessimismens klarsyn och fördomsfrihet med ett bejakande av livet."
Att kunna förena dessa två ting vore en nåd att stilla bedja om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar