I alla fall, jag stöter ständigt på krönikor och artiklar om ämnet och Rumänska kulturinstitutet ordnar samtalskväll om pessimismen hos Cioran och Bernhard, med anledning av Johannes Ekmans bok som jag inte riktigt gillade.
Joshua Foa Dienstags "Pessimism: Philosophy, Ethic, Spirit" (Princeton UP, 2007) var däremot en stimulerande och tänkvärd bok. Jag läste den trots en varning... :-)
Dienstag menar att pessimismen bör behandlas inte som ett sinnestillstånd eller en allmän attityd, utan som ett filosofiskt förhållningssätt till människans villkor i världen.
Han menar också att detta synsätt är ett outforskat område, bland annat av det skälet att pessimismen bara ses just som en motsats till den mer "normala" optimismen.
För optimisten (och optimismen delas av både liberaler och marxister) är framstegstanken central. Det sker en ständig Utveckling - vetenskaplig, samhällelig, politisk - som alltid leder från sämre till bättre. Och tron på människans allmakt, på vår förmåga att kontrollera och utnyttja naturen och att åtminstone minimera alla risker, är stark.
Fan tro't, säger pessimisten och pekar på att negativa företeelser ofta följer i framstegens spår (kärnavfall, försurning, global uppvärmning) och att den enkla sanningen att ingenting varar för evigt ändå är just en sanning. Pessimisten framhåller hellre bräckligheten hos människan och människans påfund. Varje början är fröet till slutet. Varje födelse innehåller döden.
I en historisk översikt systematiserar Dienstag olika former av pessimistisk filosofi.
Rousseau och Leopardi sorteras in under "kulturell pessimism", Schopenhauer och Freud under "metafysisk pessimism" och Camus, Unamuno och Cioran under "existentiell pessimism". Nietzsches pessimism betecknas som "dionysisk".
Dienstag menar att pessimismen som utarbetat filosofiskt förhållningssätt är en relativt modern företeelse.
Den uppkommer när ett äldre, cykliskt tidsmedvetande ersätts av ett modernt, linjärt tidsmedvetande, när vetenskap och sekularisering får människan att inse att hon från födelse till död är indragen i ett enkelriktat, irreversibelt förlopp, som obevekligt slutar med förintelse.
Människans tillvaro är absurd. Vi existerar utan orsak i detta universum vars uppkomst, utveckling och eventuella undergång vi inte kan veta något om.
De behandlade filosoferna drar olika slutsatser av de bistra villkoren, från uppgivenhet och misantropi (Schopenhauer) till muntert trots (Nietzsche) och en insikt om den frihet att handla här och nu (Camus) som ges bortom alla illusioner och drömmar.
Det är som sagt en innehållsrik och tankeväckande bok, som ger impulser till vidare läsning.
Angående detta är att vi är tidens fångar så återger Dienstag ett citat från Borges:
"Time is the substance of which I am made. Time is a river that sweeps me along, but I am the river; it is a tiger that mangles me, but I am the tiger; it is a fire that consumes me, but I am the fire. The world, unfortunately, is real; I, unfortunately, am Borges."
2 kommentarer:
Den sista raden av Borges är suverän; mer behövs inte.
Jag ser också nu under en mer långsam Tranströmer -läsning hur hans syn förändras, från det ganska ljusa lite filosofiska naturlyriska och säkert bildsatta, till en mer svävande och fri ton, som också tycks uppstå under Verklighetens förbannade tryck; så att den änglalike ser "ett ansikte av tänder" (risk för felcitat) - eller den här: Ur Den skingrade Församlingen (som har större aktualitet än då den skrevs):
Vi ställde upp och visade våra hem.
Besökaren sa: Ni bor fint.
Slummen är invärtes i eder."
Det är vad jag skulle kalla en realistisk pessimism.
Hej Gabrielle!
Tranströmerläsning i fjällvärlden - det låter som en perfekt kombination. Kanske insnöad, tystnad, ett lager torr ved till spisen....
Skicka en kommentar