I det starka vårljuset blev saknaden tydlig

I söndags gick vi längs en cykelbana i ett av de snabbt växande bostadsområdena i utkanten av stan. Över oss en vidöppen, blå himmel och ett starkt solsken som reflekterades i de inglasade altanerna. Det var den första riktiga vårdagen.

För inte så länge sedan var här steniga betesmarker, i sluttningen ner mot åkrarna. Och därborta det som var min mammas barndomshem, småbruket där hon växte upp, som nu förvandlats till en mindre hästgård, snart på väg att slukas upp av stadens expansion.

Jag tänkte på att detta var min mammas väg in till skolan i stan, till den stora folkskolebyggnaden i rött tegel.

Jag gick med henne här för några år sedan. Hon berättade om människor som bott i hus som nu var borta, om platser där hon lekt, om händelser i barndomen.

Minnena kom till henne, väckta av platsen.

Vi gick långsamt, stannade till. Hon höll mig under armen. Där låg brostenen över diket. Hagen där hästen gick.

Hennes anletsdrag spända, ansträngda. Ryggen krum.

Samma spända anletsdrag, samma krumma rygg, som jag nu ser hos äldre damer med rullator som jag möter på stan.

Nu gick jag här och jag tänkte på henne med saknad.

I det starka vårljuset blev saknaden tydlig.