George Gissing: Vid Joniska havet

Hösten 1897, vid tiotiden på kvällen, kommer George Gissing på sin rundresa i Kalabrien med tåget till Cotrone. Det är mörkt, det regnar och stormar. Han tar in på det ytterst påvra Albergo Concordia.

För varenda nordbo, skriver han, skulle personalen "te sig som vildar, eller näst intill, smutsiga både till utseende och vanor, ytterst oartiga till sättet, ständigt grälande och raljerande och i avsaknad av varje förutsättning att utöva de plikter som de låtsades utföra."

Men när han fått tillfälle att iaktta dem kommer han över den första antipatin. Han ser människorna som präglade av naturen, fattigdomen och de sociala skrankorna. Han skriver om en tjänstekvinna:

"Föreställ er en medelåders kvinna, alltid inlindad i smutsiga trasor (inte att förväxlas med kläder), fet, smutsig, med okammat svart hår och med händer så fulla av ärr och deformerade av hårt arbete och vanvård att hon nästan inte såg mänsklig ut."

En kväll riktar sig kvinnan till Gissing med ett ursinnigt ordflöde. Gissing lyssnar och försöker förstå hennes dialekt. Han får klart för sig att hon inte attackerar honom, utan vädjar till hans medkänsla:

"När hon talade om att hon var helt ensam i världen, att hela hennes släkt var freddi morti, stendöda, blev jag starkt berörd av den lidelsefulla känslan i hennes ord och ansiktsuttryck. Det var som om ett tungt lastat dragdjur plötsligt fått förmågan att tala och med ännu oartikulerade ljud protesterade mot sitt hårda öde. Om det bara vore möjligt att in i minsta detalj förstå hur livet tedde sig för denna hushållsslav!"

Man kan stötas av ordval som "dragdjur", men genomgående i boken finns Gissings medkänsla och upprördhet över sociala missförhållanden. Blicken är demokratisk.

"Det är befogat att fördöma dem som styr Italien, dem som åtagit sig att forma det politiska livet och hänsynslöst tynger landet med outhärdliga bördor."

Gissing hör ilskna röster från gatan. Fattigfolk har samlats utanför Municipio för protestera mot fuocatico, att en skatt på varje eldstad där man lagar mat.

"Men den hungriga hopen i Cotrone saknade kraften att hävda sig på ett effektivt sätt, de tröttade bara ut sig med att skrika 'Abbas' 'o sindaco!', ner med borgmästaren! och skingrades sedan för att återvända till hus och härd och betala för en service som var nästan obefintlig. Jag undrade om il sindaco och hans välgödda vän satt i sitt bekväma rum medan oväsendet pågick, om de rökte sina cigarrer som vanligt och fortsatte att småprata. Mycket troligt."

Resan görs genom ett höstligt landskap och man anar, som Christina Sjöholm skriver i förordet, att det är höst också i författarens inre landskap. Där finns ett vemod, en insikt om att nu när han äntligen har kommit till sitt efterlängtade Magna Graecia, så är det också för sista gången som han ser allt han ser och att han aldrig kommer att återvända.

Han vill stanna, men vet att det är omöjligt. I bokens slutrader står han vid Messinasundet och ser skymningen falla över Etna och kastar en sista blick mot Joniska havet och önskar att "alltid kunna få vandra i den antika världens tystnad, glömsk av nuet och alla dess ljud."

Man kan hamna i funderingar över Gissings antika ideal. Jag gör det i alla fall.

Vilken roll spelade det? Var det antika idealet gott även för mänskliga dragdjur?

Är det bra att ha ideal som avlägsnar oss "från nuet och alla dess ljud"?

Kanske var det nödvändigt för George Gissing. Han skriver:

"Den sinnesstämning som så fullständigt svarar mot en andlig böjelse är svår att fånga och bibehålla - i alla händelser för den som inte kan forma sitt liv som han vill och vars omständigheter oupphörligen hotar att fördystra tillvaron."

George Gissing: Vid Joniska havet - anteckningar från en resa i Syditalien. Översättning och förord av Christina Sjöholm. Atlantis, 2004.