Efter en söndagspromenad under vinterhimlen slår det mig att ett sätt att hålla liv i den här bloggen kan vara okommenterade citat. Alltså:
"Att se sig själv (annat än i en spegel) är historiskt sett en sen handling, eftersom porträttet i form av en målning, teckning eller miniatyr före Fotografiets utbredning var förbehållet ett fåtal och dessutom menat att kungöra en viss ekonomisk och social ställning - och hur som helst är ett målat porträtt, hur välliknande det än är, inte ett fotografi (det är det jag försöker bevisa). Det är märkligt att ingen har tänkt på vilken förvirring (vilken kulturchock) denna nya handling medför. Jag skulle vilja att det fanns en Blickens historia. Ty i och med fotografiet kan jag se mig själv som en annan, i en listig splittring av medvetandet om den egna identiteten. Ännu märkligare är att det var före Fotografiets tid som människorna som mest talade om att se dubbelgångare. Att se sig själv liknades vid ett hallucinatoriskt tillstånd och det var under århundraden ett viktigt mytiskt tema. Men idag är det som om vi förträngde Fotografiets djupgående vansinne: det enda som påminner om dess mytiska arv är det lätta obehag som griper mig när jag ser 'mig' på ett papper."
Roland Barthes: "Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet". Alfabeta, 1986.
2 kommentarer:
En liten övning är att stå bakom någon du känner väldigt väl (man, hustru, bror, osv) när dom står framför en spegel och titta på vad det är dom ser i reflektionen. Dom ser helt annorlunda mot vad du - och resten av världen - vet att dom ser ut på riktigt. Vi lever i spegeln. Livet är en dröm.
"Så vad är livet? Bländverk.
Vad är livet? Dårskap.
Bara skuggor, bara spegling
- det största är just ingenting,
när hela livet är att drömma,
och drömmen själv en dröm."
som Calderón skrev...
Skicka en kommentar