Att gå knyter samman världen

Rebecca Solnit berättar i "Wanderlust: a history of walking" om en väninna, vars bil blev stulen, och som därför tvingades att gå.

Men väninnan upptäckte snart att förlusten av transportmedlet inte var någon förlust. Hon fann en glädje i att känna att de egna kroppskrafterna faktiskt kunde ta henne dit hon ville. Och hon upplevde sitt grannskap och sina grannar på ett mer konkret sätt. Hon fick ett annat förhållande till tiden, när förflyttningar tog längre tid och måste planeras in, när de med nödvändighet tog sin tid.

Vad karakteriserar moderniteten mer än hastighet? Och ett i grunden ekonomiskt effektivitetstänkande som gör varje intervall mellan nyttiga aktiviteter till onödig tid, tid som måste gå snabbt. Förflyttningarna, tiden mellan aktiviteterna, är bortkastad tid.

"We talked about the more stately sense of time one has afoot and on public transit, where things must be planned and scheduled beforehand, rather than rushed through at the last minute, and about the sense of place that can only be gained on foot. Many people nowadays live in a series of interiors - home, care, gym, office, shops - disconnected from each other. On foot everything stay connected, for while walking one occupies the spaces between those interiors in the same way one occupies those interiors. One lives in the whole world rather than in interiors built up against it."