tisdag 8 juni 2010

Att gå knyter samman världen

Rebecca Solnit berättar i "Wanderlust: a history of walking" om en väninna, vars bil blev stulen, och som därför tvingades att gå.
Men väninnan upptäckte snart att förlusten av transportmedlet inte var någon förlust. Hon fann en glädje i att känna att de egna kroppskrafterna faktiskt kunde ta henne dit hon ville. Och hon upplevde sitt grannskap och sina grannar på ett mer konkret sätt. Hon fick ett annat förhållande till tiden, när förflyttningar tog längre tid och måste planeras in, när de med nödvändighet tog sin tid.
Vad karakteriserar moderniteten mer än hastighet? Och ett i grunden ekonomiskt effektivitetstänkande som gör varje intervall mellan nyttiga aktiviteter till onödig tid, tid som måste gå snabbt. Förflyttningarna, tiden mellan aktiviteterna, är bortkastad tid.
"We talked about the more stately sense of time one has afoot and on public transit, where things must be planned and scheduled beforehand, rather than rushed through at the last minute, and about the sense of place that can only be gained on foot. Many people nowadays live in a series of interiors - home, care, gym, office, shops - disconnected from each other. On foot everything stay connected, for while walking one occupies the spaces between those interiors in the same way one occupies those interiors. One lives in the whole world rather than in interiors built up against it."

Posted by Picasa

7 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

På tal om att gå; det är en lustig syn när jag är ute och gör just det (helst flera gånger om dan) och passerar ett gym. Jag kollar in genom fönstret, och där är det också folk som går. Fast de kommer ingenstans, för de går på rullband. Jag och de får kanske lika mycket motion, men jag kan i alla fall variera intrycken varefter jag går och behöver inte betala någon dyr gym-avgift.

I förra veckan var jag ute och knallade på bonnlandet en förmiddag. Härligt med lärkorna som drillade över fälten och sångarna som höll låda i buskagen. Enda orosmomentet var väl bonnläppar som kom dragande förbi med sina bilar i höga hastigheter.

Lennart Erling sa...

Det är väl moderna människor som bytt det ena ekorrhjulet mot det andra...
(Jag bortser från "bonnläppar" - du bor ju på Söööder, vilket medför vissa - störningar - i omvärldsuppfattningen ;-) )

Björn Nilsson sa...

Jag är faktiskt född på Söder (med därav följande glasklara vyer över verkligheten)och borde kulturminnesskyddas:-)

Kan ju ha varit sommarstugefolk också - fläskade på i kurvorna gjorde de i alla fall.

Kurt sa...

Den finlandssvenske Filosofen och författaren Fredrik Lång har skrivit endel om vandring, bla i boken "Vägen, vandringen och livet, om platser, resor 1990-2000".

Lennart Erling sa...

Kurt:
Tack för lästipset! Som vanligt när det gäller svenskspråkiga författare i Finland så är min okunnighet normalsvensk... Men av en recension att döma är det en intressant bok.

Gabrielle sa...

Tack för vackra texter om vandrande. Väcker några minnen av mer prosaisk art. Jag bodde i Birkastan i Stockholm och cyklade under många år varje morgon över Sankt Eriksbron till jobbet på Kungsholmen och tillbaka sen förstås när arbetsdagen var slut. Inte nån väldigt lång sträcka. Det här var innan man anlade cykelbana på Sankt Eriksgatan. Jag cyklade i ur och skur men när det blev riktigt isigt och snöhinder lät jag cykeln stå och promenerade istället. Varje gång detta hände var det så väldigt tydligt att jag "fick mitt huvud tillbaka". Jag blev ju fri att tänka på vad jag ville istället för att behöva hålla järnkoll på den ofta mycket otrevliga trafiken på gatan. Skön känsla faktiskt! Fast eftersom det gick snabbare med cykel valde jag nog oftast det ändå när vädret tillät det.

Lennart Erling sa...

Tack för ditt vänliga omdöme, Gabrielle.. Det du skriver är ett talande exempel på hur nyttigt det är att ta sig fram långsamt ibland. Hur ofta är det inte så att man inte får med sig själv när man stressar fram? Jag bläddrar tillbaka i Solnits bok nu, och funderar på vad jag ska skriva… där finns så mycket…