Om sanning och lögn i utommoralisk mening

Det är nog dags för ett par Nietzsche-citat.

Lite i anslutning till det föregående inläggets påpekande om en antropomorfism hos Ekelöf. Eller kanske bara som en sista yttring av vårvinterns tungsinne.

1873 skrev Friedrich Nietzsche, 28 år gammal, essän "Om sanning och lögn i utommoralisk mening".

Den inleds så här:

"I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i 'världshistorien': men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. - En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade: när det åter är borta, kommer ingenting att ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det. Men om vi kunde komma till tals med en mygga, så skulle vi få veta att även den svävar genom luften med detta patos och inom sig känner sig som denna världs flygande centrum."

Efter denna magnifika inledning följer så på några sidor en furiös, minst sagt pessimistisk, kunskapsteoretisk och språkkritisk utläggning. Att vi med språket skulle kunna avbilda världen är en illusion. En nödvändig illusion för mänsklig överlevnad och för människan som social varelse - men likafullt en illusion.

"Blundandet för det individuella och verkliga ger oss begreppet, liksom det även ger oss formen, under det att naturen inte känner några former och begrepp ..."

"Vad är alltså sanning? En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande för ett folk: sanningarna är illusioner, och man har glömt att de är det."

Jag läser essän i form av en gulnad kopia ur tidskriften Artes från 1984, där Margaretha Holmqvists översättning publicerades, med en inledning av Ulf Linde, där denne menar att man kan se kunskapsteorin som kärnan i Nietzsches förkunnelse och att essän är en god introduktion till Nietzsche. Att man efter att ha läst den orienterar sig lättare "i hans mörka, blixtrande landskap."

Vårvinterns tungsinne? Nej, snarare en väg ut ur det. Det är en stark, kärv och ren text, som verkar befriande.

(Den ingick sedan i Nietzsche, Friedrich: Samlade skrifter. Band 2. Symposion, 2005, s. 501-514.)