Författaren Kristian Lundberg drar på sig en skatteskuld och jagas av kronofogden, gör bort sig som kulturskribent genom att recensera en bok som inte finns och fryses ut och förlorar sin försörjning och tvingas därför ta skitjobb för att betala av skulden.
Det är hans enda utväg. Han har ingen formell utbildning, inget att falla tillbaka på.
Han skriver om slitet på Yarden, en omlastningsplats för bilar i Malmö hamn, där han som timanställd under osäkra villkor är anställd av ett bemanningsföretag, och om andra lika osäkra jobb inom paketdistribution.
Under den period han arbetar under dessa villkor, lite mer än ett år, börjar han anteckna, skriva ner berättelsen om sin situation, om sig själv, om sin bakgrund. Han vill berätta och "Allt det jag berättar är sant."
Bakgrunden är en uppväxt i fattigdom, som ett av fyra syskon med en schizofren mor och en far som övergett familjen. Lundberg skolkar bort de sista åren i grundskolan, missbrukar, blir kriminell, vistas på mentalsjukhus. Ett tungt socialt arv som han mirakulöst bryter genom sin upptäckt av litteraturen och genom eget skapande:
"Jag slutade gå i skolan och satt hemma och läste Stagnelius. Jag skrev dikter och letade efter kläder i containrar."
Han blir författare. Han är etablerad. Och så - fallet, skatteskulden, den (relativa) fattigdomen. Han skyller inte ifrån sig. Konstaterar mer att så här jävligt blev det, och biter ihop och jobbar. Det är han själv som bär ansvaret för sitt liv. Ingen sentimentalitet. "Jag är här för att jag behöver pengarna."
Han blir författare. Han är etablerad. Och så - fallet, skatteskulden, den (relativa) fattigdomen. Han skyller inte ifrån sig. Konstaterar mer att så här jävligt blev det, och biter ihop och jobbar. Det är han själv som bär ansvaret för sitt liv. Ingen sentimentalitet. "Jag är här för att jag behöver pengarna."
Lundberg läser om en kultursidesstrid mellan anhängare av romantiska förbundet och en mer språkorienterad grupp - och ser sin egen situation: "Jag lever i en mörk brunn, i botten av denna brunn står jag och tittar upp: moln, stjärnor, avlägsna röster. Jag tänker att jag nu är mer människa än vad jag var tidigare - att den dikt som inte är ett trovärdigt vittnesbörd om våra förhållanden bara är ett meningslöst mummel."
Vad Lundberg ständigt burit med sig genom livet är en grundläggande osäkerhet, eller en insikt om en grundläggande osäkerhet.
"Jag har ändå alltid trott att det jag har, det skall snart tas ifrån mig, att det inte spelar någon roll - det kommer förloras ur mina händer. Jag har andra vänner som med självklar säkerhet pekar på det ena och det andra i världen och säger: det tillhör mig, det förtjänar jag. En sådan självklarhet har jag aldrig haft; en sådan tillförsikt till världen tillhör inte mig. De andra. Det är så jag ser det: vi, en grupp av osynliga som rör oss genom världen som vålnader - och så ni, ni de andra.
Varför denna skillnad mellan oss?
Också det är en av anledningarna till att jag denna morgon sätter mig och skriver."
Eller är det den djupaste anledningen? Är det detta denna bok handlar om - att författaren hela tiden levt med känslan att inte vara berättigad till det han vunnit, sin nya position i livet?
Han återkommer i olika formuleringar till att han inte bara är "en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler."
Han försöker förklara för en vän, men "tänker att han inte förstår - inte överhuvudtaget. Jag är hemma. Och hemma där jag kommer ifrån har han aldrig varit, kommer han förmodligen aldrig att komma."
Bokens baksidestext talar om en omvänd klassresa. Jag skulle ändå vilja kalla det ett besök.
Författaren har kvar sin lägenhet i medelklassområdet där han bor med sin son, han har bil, även om han väljer att gå till jobbet för att spara in busspengar.
Och nu är skulderna betalda och Lundberg tilldelas i dagarna Ivar Lo-priset på 310 000 kr.
Jag läser och uppskattar "Yarden" inte så mycket för arbetslivsskildringen som för de existentiella lärdomarna, de som kan följa på en klassresa. Jag stryker för:
"...för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia."
"Hur mycket måste man förlora innan man blir mänsklig? Under nätterna när jag står och kastar paket på Godsföretaget kommer tankarna glidande, känslan av att vara fastlåst i ett öde som jag inte själv kan bemästra, kanske är det den egentliga definitionen på klass - känslan av frihet kontra känslan av ofrihet."
"Om man växer upp utan pengar lär man sig uppskatta friheten. Man lär sig också förstå värdet av pengar - att pengar, mynt och sedlar i själva verket är delar av friheten."
"Jag tänker på mina vänner, tänker på att allt står i rörelse, att det enda som är beständigt är att jag hela tiden måste söka mig mot min egen frihet."
Författaren har kvar sin lägenhet i medelklassområdet där han bor med sin son, han har bil, även om han väljer att gå till jobbet för att spara in busspengar.
Och nu är skulderna betalda och Lundberg tilldelas i dagarna Ivar Lo-priset på 310 000 kr.
Jag läser och uppskattar "Yarden" inte så mycket för arbetslivsskildringen som för de existentiella lärdomarna, de som kan följa på en klassresa. Jag stryker för:
"...för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia."
"Hur mycket måste man förlora innan man blir mänsklig? Under nätterna när jag står och kastar paket på Godsföretaget kommer tankarna glidande, känslan av att vara fastlåst i ett öde som jag inte själv kan bemästra, kanske är det den egentliga definitionen på klass - känslan av frihet kontra känslan av ofrihet."
"Om man växer upp utan pengar lär man sig uppskatta friheten. Man lär sig också förstå värdet av pengar - att pengar, mynt och sedlar i själva verket är delar av friheten."
"Jag tänker på mina vänner, tänker på att allt står i rörelse, att det enda som är beständigt är att jag hela tiden måste söka mig mot min egen frihet."
7 kommentarer:
"den egentliga definitionen på klass - känslan av frihet kontra känslan av ofrihet" är en intressant definition. Påminner om den moderniserade versionen av klassanalys som en del sociologer använder: man ser inte bara till ägande eller inte ägande av kapital, utan en glidande skala mellan dessa två poler. Och det som glider är graden av inflytande över sin egen situation. En del är lönearbetare men kan ändå har ett stort inflytande över vad de gör, andra är lönearbetare och kan inte påverka ett smack. Där har vi exempelvis det nya proletariatet inom IT-branschen, alla dessa människor som finns inom uthyrningsföretag, och liknande grupper med svag position om de vill hävda några rättigheter.
Konsumtionssamhällets verkliga underklass är väl de som av olika anledningar (arbetslöshet, sjukdom, etc) har hamnat utanför och inte har något manövreringsutrymme alls. Och eftersom ekonomin behöver konsumenter, inte producenter, så håller socialstaten nu på med att minimera kostnaden för att hålla dem vid liv. Det är en skön ny värld som avlöst efterkrigstidens framstegsoptimism.
Jo, det är intressant. Om du inte konsumerar så finns du inte. Tycker månglarna i alla fall.
Teorin som jag drog i första kommentaren kommer för övrigt från sociologen Eric Ohlin Wright och handlar om "contradictary class positions". Ganska bra tycker jag.
Och ändå:
I marknadens inferno är det bästa botemedlet att avstå. Den bästa revolten är att avstå därför att människor som avstår är högerns och marknadens själva mardröm.
Det är inte mina ord, de kommer från Maria-Pia Boëthius, men jag kan skriva under på dem.
Lena,
jag kan också skriva under. Och försöker välja bort och avstå.
Men hur ändrar man på konsumtionssamhället? Det bygger på en allt hastigare omsättning av varor - numera på frikostig kredit. Och om hjulen stannar drabbas alla av krisen.
Det ska nog till en formidabel revolution i tänkandet. Eller kanske en krasch?
Radioprogrammet NYA VÅGEn i P1 uppmärksammar boken "Yarden" 2/3 "Den nedåtvända resan"
Stefanie: tack för tipset! Det ska jag lyssna på.
Skicka en kommentar