Jag fortsätter läsa Bauman

Av en slump började jag läsa Zygmunt Bauman i söndags och nu är jag fast och måste bara läsa vidare. "Döden och odödligheten i det moderna samhället" är den enda av Baumans böcker i hyllan som jag inte läst. Har jag undvikit den?

Och är det verkligen lämpligt att läsa den, så här års, i vintermörkret, innan vårsolen börjat skina?

Varför läser jag inte något roligare, säg, P. G. Wodehouse istället?

Men det gör jag, parallellt: "Stiff upper lip, Jeeves". För att uppnå en viss balans i sinnet.

Första kapitlet hos Bauman heter "Att leva med döden". Det är ju det vi gör, ständigt. Och det skapar en fundamental "varats existentiella ambivalens": vetskapen om kroppens korta liv och tankens förunderliga 'extemporalitet', förmåga att röra sig i tiden bortom, före och efter, den egna utmätta existensen.

Bauman citerar Pascal (Tankar, 116):

"När jag ser hur kort mitt liv är, uppslukat liksom mellan den föregående och den kommande evigheten, när jag observerar hur litet rum jag uppfyller och hur denna del är liksom nedsänkt i en oerhörd oändlighet av rymder som jag inte känner och som inte känner mig, när jag betänker detta förfäras jag och förvånar mig över att jag befinner mig just här och inte annorstädes, ty det finns inget skäl till att jag är här och inte där, till att jag lever nu och inte då."

Så ser den mänskliga kontingensen ut.

Hur hanterar vi denna ambivalens? Bauman skriver att det vanligaste sättet har varit

"att rumsligt skilja mellan liv och död genom uteslutning av de döda - att göra så att de döda 'upphör att existera'." Vi förvisar de döda till kyrkogården, genom begravningarnas "uteslutningsakter". "Genom att tillämpa samma avskiljningsteknik på de döda som på bärare av smittsamma sjukdomar placerar begravningarna de döda bland de hanterbara hot som förlorar sin kraft om de hålls på avstånd."

"Självbedrägeriet är dock alltför uppenbart; de döda kan inte begravas i det förflutna, eftersom deras lott ska delas av alla dem som lever i nuet."

Ett annat sätt är att förneka dödens verklighet, skriver Bauman, och urskiljer två väsentliga mönster.

Ett där den individuella döden inget betyder, därför att släktet fortlever. Ett där individen lever vidare bortom den biologiska döden genom själens odödlighet.

Han skriver också, med relevans både för 1900- och 2000-talet:

"Den moderna totalitarismen kan, antingen den vilar på nationalistisk, klassmässig eller rasmässig grund, uppfattas som ett försök att förena de mest löftesrika aspekterna av de båda strategierna: att kombinera antagandet om folkets kollektiviserade odödlighet med löftet om de individuella hjältarnas eviga närvaro i folkets minne. Den moderna tribalismens paroller - "För fosterlandet", "För vår nations ära", "För vår älskade ledare" - är bara lätt maskerade metaforer för släktets sätt att säkra överlevnad genom utplåning av sina medlemmar [ ... ]

Dessa paroller kräver att individen ger upp sitt liv; det antyds att den personliga döden på något sätt skulle stärka och vitalisera livet kollektivt och därmed indirekt trygga de dödas eviga existens via nationen, rasen eller eller ett parti [ ... ]

De tribala/totalitära ideologierna skiljer sig från andra former av 'kollektiviserad odödlighet' i ett viktigt avseende: de kräver aktivt offrande av liv och förhärligar döden 'för sakens skull'."