Av den andra gård som vid laga skiftet 1852 fick rivas ner och flyttas och byggas upp igen sjuhundra meter bort finns inte en sten synlig. Men på platsen där den en gång låg blommar i kanten av gärdsgården påskliljorna, som ett brev avsänt för längesedan som vi kan läsa år efter år.
2 kommentarer:
Lennart, du är inte halvprillig, det var mitt mondäna jag som liksom TOG ÖVER!
Egentligen tycker jag att just det där med blommande äppelträd eller syrénsnår eller påskliljor mitt i skogen är något av det finare med Sverige.
Det kanske finns något liknande nånstans nere på kontinenten också, men absolut inte i samma omfattning.
Jag minns en resa vi gjorde i Umbrien där varannan kulle kröntes av ett övergivet stenhus. De kunde vara från tusentalet och framåt. Vi besökte en ruin i vilket enligt turistguiden Dante hade suttit i exilen? Helt snurriga perspektiv för en nordbo som just tänker sig blommande fruktträd i urskogen som höjden av civilisation.
Det var nog något åt det hållet jag ville komma åt.
Men, i och för sig också att jag tycker att Maria-gestalten är rätt misshandlad i Sverige. Men det hör inte riktigt hit.
Hoppas påsken blev fin!
Jo, jag är halvprillig (STORT LEENDE) och avslutade precis en dagsresa med andra historiekursare till bl a Äskhults by,(http://www.askhultsby.se/) där vi såg på restaureringen av det tidiga 1800-talets odlingslandskap - vi vandrade bokstavligen i historien. Så nog är jag halvprillig...
Påsken var fin, varm sol och kylig blåst och spirande grönska.
Den gångna helgen ägnade jag mig åt förkylning och "Arnes kiosk". Återkommer med några ord om den.
Skicka en kommentar