torsdag 5 juni 2008

Det sista kvällsljuset

Ännu en varm dag. I kväll har bevattningen stått på i perennrabatt och kryddland.
Nu ligger det sista kvällsljuset över landskapet. All är stilla. Jag ser ut över betena, ser de mörkt gröna alträden nere vid Törlan, de gamla ekarna. Borta i hagen rör sig kvigorna.
Himlen har tre färgskikt som omärkligt glider in i varandra. Längst ner blått, sedan svagt, svagt rött-till-gult, sedan allt mer vitnande, innan allt övergår i blått-som-svartnar. Men vad är det för färgnyanser, vad heter de? Jag har inga ord för dem.

Jag läser vidare i Montaigne, nu andra boken.
Tänker på Melbergs formulering att essäerna är Montaignes försök att "komma fram till sig själv genom att konstruera sig själv i skrift".
Om allt är i rörelse, om allt är flyktigt, obeständigt och öppet, om inget, vare sig världen eller det egna jaget är något en gång för alla fixerat och gripbart - då är skrivandet ett sätt att få syn på något. Och att göra sig själv till den man är? Eller: till den man vill vara?
Är det inte så att vi alla i självreflektion och funderingar ständigt håller på med att försöka greppa den där undanglidande figuren jaget som rör sig i en värld som är lika ogripbar?
Montaigne väcker frågor...

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

"blått-som-svartnar" låter som det kanske skulle kunna vara indigo?

Lennart Erling sa...

Kanske... Men även den mest utarbetade systematik för färger har nog svårt att fånga alla nyanser - som dessutom är stadda i förändring.