Årets sista dag

Strax efter åtta i morse gick solen upp, denna årets sista dag. Ännu en dag av ledighetens lugna morgnar. Med rutiner som nästan är ritualer, med åren värdefullare än guld.

Vid frukosten läser jag en vad jag kan förstå initierad historisk exposé över den (kanske alltid) aktuella "bestsellerismens" elände, i OLM - Ordfronts litterära magasin, december 2010, och Jan-Erik Pettersson citerar Henry Fieldings klagan över att:

"Pappersförsäljare, vanligtvis kallade bokhandlare, anställer gesäller utan kvalifikationer, snille eller lärdom för att producera låghaltiga skrivprodukter vilka jagar den goda och seriösa litteraturen på flykten."

Artikeln avslutas:

"Kanske måste branschen ställa in sig på ett stort skifte liknande 1700-talets. Man kan tänka sig att mediekoncernernas förlag i framtiden blir inrättningar för att produktutveckla "story content", fiktionsvärldar gångbara i en uppsjö av olika medieformer och plattformar - filmer, TV-serier, dataspel och sociala medier på nätet. I andra änden återuppstår bokmarknaden för eliten, smala böcker, fina böcker, dyra böcker för samlare."

Jag frågar mig: är vi inte redan där?

Jag frågar mig också: varför måste de smala böckerna vara fina (så att?) de blir dyra? Det är inte fel att en bok är vackert gjord, men det är inte nödvändigt. Texten är det väsentliga. Och jag frågar mig också: hur länge kommer den tryckta boken att finnas kvar? När trängs den undan av ljudböcker och olika andra elektroniska format? Det enda som är säkert är att förändringar kommer att ske. Vi har haft tryckta böcker i femhundra år, kanske bara tvåhundra i mer spridd omfattning. Hur ser det ut om ytterligare tvåhundra eller femhundra år? Kommer den tysta läsningen av texter, som jag tror har varit och är av avgörande betydelse för.... allt, att försvinna? Och vad händer då?

Det får jag som väl är inte veta. Men jag vill gärna leva med mina böcker några år till.

Och därmed formulerade jag de sista frågorna för det här året. Gott nytt år!

Virginia Woolf: "överväldigande, speciellt och egendomligt"

"Det är inte givet att du alltid måste vara bekväm med Woolfs stil. Det är ett sätt att skriva som utmanar med sina anspråk, vilket inte enbart är en behaglig känsla; du måste vara beredd på att läsningen kräver uppoffringar, där du frivilligt låter din hjärna kidnappas av hennes ambitiöst skrivna prosa. Det är överväldigande, speciellt och egendomligt, med belöningar som inte är lättvindiga. Det djup hon pendlar inom sig själv måste också ställas i relation till dina egna djup, dina egna inre kvaliteter."

Dessa uppfordrande ord står att läsa i Björn Kohlströms "Virginia Woolf - en författarbiografi" (Bokförlaget h:ström, 2010).

Det finns ett personligt tilltal i boken. Kohlström riktar sig till ett "du", talar till läsaren:

"Det är i romanerna du kommer Virginia Woolf närmast: det är där du kan känna närheten till hennes säregna sätt att tänka och framföra sin konstnärliga vision."

Författaren vill oss något. Han skriver engagerat, vill att vi ska upptäcka detta fantastiska och väsentliga författarskap. Och jag lyssnar gärna till gymnasielärare Kohlström. (Liksom jag gärna läser hans blogg, bernur, en enmans-kulturbilaga, oftast intressantare är någon dagstidnings. Jag är ibland oense, ibland inte intresserad, men bernur har en utvecklad känsla för kvalitet).

Det är en mycket innehållsrik bok. När den kom med posten och jag packade upp den dan före julafton tänkte jag först, lite besviket, "vad den ser tunn ut...". Men skenet bedrog. På 135 sidor hinner författaren med att på ett, vad jag kan bedöma, fullödigt sätt introducera Virgina Woolf: biografi, liv och skrivande, romanerna, Bloomsburygruppen, i tematiska kapitel med rubriker som "Liv", "Romaner", "Arbete", "Experiment", "Kärlek", "Lek", "(Före)läsare" och "Mästerverk".

Det är en bok både för den som bara läst något av Woolf och vill veta mer om henne, för den som läst mer och är i läge för omläsning och säkerligen också för den mer avancerade. Själv tillhör jag mellangruppen. Och jag har plockat fram tre romaner för omläsning.

Virginia Woolf är en författare som kräver omläsning.

Kohlström skriver:

"Att läsa litteratur innebär alltid att du samtidigt läser två texter - minst. Dels läser du texten du har framför dig, den aktuella texten, och dels läser du den text eller de texter som den förhåller sig till, och är skriven i dialog med."

Jag skulle vilja lägga till ännu en text (om den nu inte finns i det där "minst"), och det är den text som växer fram i just min läsning av den aktuella texten (som i sin tur innehåller de texter den är skriven i dialog med). Och min läsning har sina rötter i de texter som jag tidigare läst, mina referensramar, mina fördomar, mina tolkningar och feltolkningar.

För varje läsare är det denna text, denna läsning, som utgör den faktiskt lästa texten, den som griper in i mitt liv (och förändrar mig) - eller inte.

Ljuset på vinterhimlen

Jag tänker inte på något sätt summera året som snart är till ända.

Bara zooma in ljusfenomenet på vinterhimlen och låta det symbolisera både årstidens och kanske mitt eget stämningsläge.

I dag inträffar vintersolståndet. Jag tar det som ett tecken på att det vänder. Vad "det" nu är.

Ledigheten kommer jag att ägna åt familj, god mat och dryck och läsning. Och viss motion. Som vanligt, alltså.

"Som vanligt" är för mig ett eftersträvansvärt tillstånd, numera.

Under året har det blivit lite fler som läser den här bloggen, vilket förvånar mig. Ni få som kommenterar "känner" jag ju lite vid det här laget. Och så finns ni som regelbundet läser vad jag skriver utan att jag har en aning om vilka ni är. Tekniken ger mig IP-adresser och ort och land. Länder som Nederländerna, Tyskland, Spanien. Indien.

Nå, till er alla: God jul och gott nytt år!

Jag återkommer.

Efter söndagspromenaden

Efter en söndagspromenad under vinterhimlen slår det mig att ett sätt att hålla liv i den här bloggen kan vara okommenterade citat. Alltså:

"Att se sig själv (annat än i en spegel) är historiskt sett en sen handling, eftersom porträttet i form av en målning, teckning eller miniatyr före Fotografiets utbredning var förbehållet ett fåtal och dessutom menat att kungöra en viss ekonomisk och social ställning - och hur som helst är ett målat porträtt, hur välliknande det än är, inte ett fotografi (det är det jag försöker bevisa). Det är märkligt att ingen har tänkt på vilken förvirring (vilken kulturchock) denna nya handling medför. Jag skulle vilja att det fanns en Blickens historia. Ty i och med fotografiet kan jag se mig själv som en annan, i en listig splittring av medvetandet om den egna identiteten. Ännu märkligare är att det var före Fotografiets tid som människorna som mest talade om att se dubbelgångare. Att se sig själv liknades vid ett hallucinatoriskt tillstånd och det var under århundraden ett viktigt mytiskt tema. Men idag är det som om vi förträngde Fotografiets djupgående vansinne: det enda som påminner om dess mytiska arv är det lätta obehag som griper mig när jag ser 'mig' på ett papper."

Roland Barthes: "Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet". Alfabeta, 1986.

Vinter, Barthes: "Det ljusa rummet"

Mellersta Hallands kustslätt täcks av ett tunt lager snö. Åkrarnas stubb och fjolårets strån sticker upp. Träd och buskar och stenar är svarta. På eftermiddagarna skiftar himlen i olika nyanser av grått. Det är landskapets färger: vitt, svart, fjolårsbrunt. Kråkor rör sig håglöst i flockar ute på fälten. Vad gör man?

Man ser till att pannan hålls igång. Man ser över vedförrådet. Man konstaterar att julbäsken är mogen. En morgon är det fjorton minus och isvindar blåser, både bokstavligt och symboliskt. Våld föder våld. Och nu är det dags att enrollera sig till kriget mellan civilisationerna. Jag vägrar. Jag fyller på fågelfrö i automaten och hänger upp en ny talgboll.

Jag bläddrar, läser och läser om i Roland Barthes "Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet".

Det är en märklig bok. Barthes börjar med ambitionen att analysera Fotografiet, att hitta dess essens: vad är ett fotografi? Vilket gör mig misstänksam. Sen släpper han begreppsapparaten och blir ohämmat subjektiv. Och därmed mer intressant.

Halvvägs i boken framkommer det att dess bakgrund är att han sitter och går igenom foton av sin avlidna mor, för att där återfinna henne, som hon var, som han minns henne.

Det handlar om ett sorgearbete.

"Ensam gick jag omkring i den våning där min mor nyss hade dött och tittade under lampan på det ena fotot av henne efter det andra, för att bit för bit gå tillbaka i tiden tillsammans med henne och söka sanningen om det ansikte som jag älskat."

Och han finner till slut ett foto. Modern, fem år gammal, står tillsammans med sin två år äldre bror vid änden av en liten träbro i en vinterträdgård med glastak.

"Jag studerade den lilla flickan, och till slut återfann jag min mor. Ljuset i hennes ansikte, det barnsliga sätt på vilket hon höll sina händer, den plats hon snällt intagit utan att vare sig framhäva eller gömma sig och till sist hennes ansiktsuttryck... "

"För en gångs skull gav fotografiet mig samma säkra känsla som minnet, en sådan känsla som den Proust upplevde när han en dag böjde sig ner för att ta av sig skorna och då plötsligt mindes sin mormors ansikte, 'min riktiga mormor, som jag i en ofrivillig och fullständig minnesbild återfann i hennes levande verklighet' ".

Detta foto var, skriver Barthes, "ett foto som för mig fulländade, om än utopiskt, den omöjliga vetenskapen om det unika varat."

* * *

"Det som Fotografiet reproducerar i det oändliga har inte ägt rum mer än en gång: fotot upprepar mekaniskt något som rent existentiellt aldrig kommer att inträffa igen."

Fotots frysande av ögonblicket innebär tidens upphävande, alltså är det en orimlighet. Fotot har ett djupt släktskap med döden. Inte underligt då, att vi ser foton av våra döda som så värdefulla.

* * *

Denna långsamma blogg har blivit mycket långsam på sistone. Jag tror att den kommer att bli än mer långsam. Kanske kommer den att stå still ett tag. Jag skyller på den kallaste inledningen på vintern på hundra år. Eller på läsningen av böcker som "Det ljusa rummet".

Ett barns humor

Häromdan pratade jag med en av mina bloggläsare. Han påstod att han läser bloggen varje dag. Det var vänligt sagt, om än inte helt sanningsenligt, tror jag.

Det är ytterst sällan vänner och bekanta talar med mig om bloggen. Än mer sällsynt att de kommenterar. Det kanske är för skämmigt att figurera här, vad vet jag.

Men eftersom bloggläsaren avslutade samtalet med: "Du är i alla fall en riktig dystergök!", så vill jag återge ett barndomsminne som visar att också jag har humor.

När jag var barn läste jag en tidningsartikel om ett flygplan som störtat i en otillgänglig trakt, kanske i Sydamerikas djungler. Några passagerare överlevde mirakulöst och kunde undsättas efter lång tid och svåra umbäranden.

Läsningen av artikeln flöt samman olika filmscener där människor på liknande sätt i sista stund räddas undan en säker död. Tänk er smutsiga, utmärglade ansikten, kläder i trasor och så plötsligt ljudet av en annalkande helikopter över bergen. Tomma ögon som fylls av hopp och riktas mot ljudet och dramatiskt stegrad filmmusik. Räddade!

Jag minns att jag började skratta. Jag fann det hela oemotståndligt komiskt.

De dumma jävlarna, de ska ju ändå dö! Det finns ingen slutlig räddning. Allt är temporärt. En tidsfråga.

Med barnets ibland obarmhärtiga klarsyn såg jag det komiska i denna räddning. Den djupa komiken, den verkliga komiken, tillvarons komik.

På väg hem i bilen lyssnade jag...

...till detta klassiska inlägg om konstens natur.