Något om vad jag gör, eller försummar att göra...

Något om vad jag gör, eller försummar att göra...

Jag såg på Babel i söndags, mest för intervjun med P. D. James. Men där satt också Göran Greider och varnade för litteraturmissbruk, för att man använder böcker och läsning som en flykt från verkligheten, som en drog. Och visst ligger det något i det.

Vem vill inte fly från verkligheten och in i fiktion efter att ha lyssnat på Dagens eko på morgonen?

Det jag just nu läser, Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar" och Zygmunt Baumans "Collateral damage", kan dock knappast klassificeras som verklighetsflykt. Kanske är det därför som läsningen blir hackig, avbruten och långsam? Jag kommer ständigt på mig själv med att göra andra saker, när jag normalt sett skulle ha läst. Höstmörker brukar betyda mer läsning, men inte denna höst.

Dessa böcker handlar båda om vad nutidens kapitalistiska samhälle gör med oss människor, om hur allt och alla sugs in i virveln av profithunger, hur allt och alla görs till varor, hur allt handlar om sälja och säljas, om köpa och köpas, från jordens råvaror till mänskliga relationer.

Björk skriver med ett vardagligt, direkt tilltal, Bauman i sin vanliga, mer snåriga stil. När jag läst klart och när dimman i skallen lättat hoppas jag att jag kan skriva några rader här.

Om en uppsminkad skinnskalle och om Zygmunt Bauman

Vad är det för land vi lever i? Jag känner inte igen mig.

I TV:s nyhetssändning står SD:s partisekreterare, en nödtorftigt uppsminkad skinnskalle i kostym, och framhåller flinande att före valet 2010, när ledande partiföreträdare beväpnade med järnrör drog runt på stan och vräkte ur sig rasistiska och sexistiska tillmälen, då hade partiet ännu inte någon "nolltolerans" mot ett sådant beteende. Vilket skulle vara en förmildrande omständighet?

Eller jag kanske inte ska bli förvånad. När politiken inte längre har makten, när makten befinner sig någon annanstans, då kan det dyka upp vilka clowner som helst i den politiska mediecirkusen. Man kan skratta åt dem. Om de inte hade järnrör.

                                                                *

Om man vill förstå samhällsutvecklingen gör man klokt i att läsa Zygmunt Bauman, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Leeds, född 1925, men till synes outtröttligt verksam och författare till bok efter bok om dagens politik och samhälle.

Parallellt med Nina Björks "Lyckliga i alla sina dagar" läser jag Baumans senaste till svenska översatta bok, "Collateral damage - social ojämlikhet i en global tidsålder", Daidalos 2012.

I den inledande essän, "Från agora till marknad", skriver Bauman om demokratitankens ursprung i den grekiska stadsstaten, med dess åtskillnad mellan den privata sfären, oikos, och den offentliga, ecklesian. Agorans syfte var att samordna privata och offentliga intressen. Alla - med kända undantag - kunde samlas på torget och rådgöra och besluta om gemensamma angelägenheter.
Hela demokratins historia, menar Bauman, kan ses som successiva försök att hålla liv i detta ursprungliga syfte.

I modern tid har olika former av representativ demokrati, där allmän rösträtt och ett högt valdeltagande setts som mest demokratiskt, blivit den högsta formen.

Och för att ge reell möjlighet till allas deltagande kom sociala rättigheter att ses som en förutsättning för att kunna använda politiska rättigheter. Välfärdsstaten, eller den sociala staten, ger optimala betingelser för demokrati.

Så har det varit - så länge kapitalismens utveckling var produktionsdriven och det därför fanns ett gemensamt intresse, på hela den politiska skalan, av att ta hand om reservarmén av arbetskraft, att hålla den intakt och vid gott mod under lågkonjunkturer i väntan på nästa uppgång.

Men nu har vi en konsumtionsdriven ekonomi och det är inte vår arbetskraft som efterfrågas, utan vår köpkraft: 

"Om välfärdsstaten numera är underfinansierad, faller sönder eller till och med aktivt monteras ner, beror detta på att källorna till kapitalvinst har glidit över från exploatering av fabriksarbetare till exploatering av konsumenter."

Socialstaten försökte successivt skapa en trygghet för alla, försökte hitta gemensamma, kollektiva lösningar på sociala problem, individuella och allmänna, och dämpa den fruktan som tillvarons fundamentala osäkerhet kan ge upphov till. Nu återvänder nu denna fruktan, " ...det obestämda och vaga hotet att bli uteslutna, inte räcka till, avfärdas, fråntas värdigheten och förödmjukas", med full kraft och ska mötas med individuella lösningar under slagordet valfrihet.

Socialstaten skapade en samhällelig gemenskap, ett integrerat samhälle på nationell nivå. Detta löses nu upp och vi ser hur

"affärsintressena frigör sig från alla kvarvarande sociokulturella institutioner för etiskt inspirerad övervakning och kontroll ... och följaktligen gör alla företagsprojekt immuna mot alla andra värden än vinstmaximering."

Vi ser "en skilsmässa mellan makt och politik". Makten är fri från, har frigjort sig från, politiken och från sociala hänsyn och politiken har tömts på makt. Den reella makten är redan global, medan politiken förblir lokal. Och blir mer och mer en fråga om populistiskt röstfiske.

Bauman menar att nu finns ingen återvändo, den sociala statens tid förbi, nu finns bara globala lösningar, nu kan bara en "social planet" ta över socialstatens roll.

Och hamnar därmed, tycks det, i ren utopism.

Han för rentav fram en försiktigt positiv syn på EU.

"EU siktar på (och rör sig ditåt, om än långsamt och haltande) att bli en rudimentär eller embryonisk form av ett sådant institutionellt ramverk, men de mest påtagliga hindren längs vägen visar sig vara de befintliga nationalstaterna och deras ovilja att lämna ifrån sig vad som ännu finns kvar av deras en gång så fullfjädrade suveränitet."

Hur mycket i detta som är rätt vet jag inte. Men det är intressant läsning.

Stjärnhimlen

Halv sex i morse, ute vid brevlådan, stod jag en stund och såg upp mot den klara stjärnhimlen. Det var vackert - och skrämmande. Och som så många gånger förr tänkte jag på Erik Blombergs ord om att "Jorden är människans hem".

Som ni säkert förstår är jag inte särskilt lagd åt kosmologiska eller religiösa spekulationer. Men jag vill komma med ett sista citat från den gode Lichtenberg.

"Redan för många år sedan tänkte jag att vår värld kunde vara ett verk av ett underordnat väsen och jag kan inte bli kvitt tanken. Det är en dårskap att tro att inte en värld vore möjlig där ingen sjukdom, ingen smärta och ingen död funnes. Man tänker sig ju dock himlen så! Att tala om prövningstid, om fortskridande utbildning, innebär att tänka mycket mänskligt om Gud och är bara struntprat. Varför skulle det inte kunna finnas andar av olika grader ända upp till Gud och vår värld kunna vara ett verk av någon som inte förstod saken riktigt, ett försök? Jag tänker på vårt solsystem eller hela hopen av dimmiga stjärnor som upphör med Vintergatan. Kanske är nebulosorna, som Herschel sett, inget annat än levererade provstycken eller sådana som det fortfarande arbetas på. När jag betraktar krig, hunger, armod och pest kan jag omöjligt tro att allt vore ett verk av ett högst vist väsen, eller måste detta ha funnit ett av det självt oberoende stoff som på något sätt begränsat det, med den följden att denna värld bara förhållandevis är den bästa som man redan ofta påpekat."

Doug Saunders: The myth of the muslim tide

Lördag morgon. Jag går ut till vägen och brevlådan för att hämta morgontidningarna. Vindstilla under en grå himmel. Soluppgången är en svagt rosa strimma mellan molnen i öster. Flera stora sträck med gäss flyger från havet inåt land för att äta. Jag försöker sakta ner på stegen, samla mig. Tänker på vad som ska göras under helgen. Det är en del. Men nu, just nu, är det inget som driver på mig. Ingen anledning att skynda. Livet innehåller alltför få sådana stunder, tänker jag.

På flyget till Mallorca för några veckor sedan började jag läsa Doug Saunders "The myth of the muslim tide : Do immigrants threaten the West" (Vintage books, 2012). Jag kom inte så långt, den hamnade i hyllan igen, men i går tog jag fram den igen och avslutade läsningen.

Jag ska inte gå in på detaljer - en utmärkt sammanfattning finns här - men det är en viktig bok. Saunders tillbakavisar lugnt, effektivt och övertygande de falska föreställningar om faran för en "muslimsk" erövring av Västeuropa och USA, vare sig det rör sig om en medveten politisk erövring eller helt enkelt en demografisk effekt, som i olika grad sprids från skilda håll, från Breivik till Angela Merkel.

I denna gediget forskningsbaserade bok bortser Saunders självfallet inte från de enorma problem som invandring och ökade flyktingströmmar medför och ser naturligtvis farorna med radikal islamism och terrorism, men visar också på tidigare historiska erfarenheter av liknande slag och manar till besinning. De som talar om en muslimsk erövring och anammar idéer om civilisationernas kamp gör tvärtom.

Jag tar del av det lokala kulturutbudet

Efter högt föredöme provar jag dagboksstilen...

I går kväll gjorde jag något för mig ovanligt, jag tog del av det lokala kulturutbudet och bevistade En kväll för boken på anrika Varbergs teater. Nästan fullsatt. Jag gissar på 85 % medelålders eller äldre kvinnor. Som vanligt, alltså.
Där fanns en stämning av god folkbildningstradition. Av samling kring boken och läsandet. Fem författare pratade om sin senaste bok. Jag uppskattade mycket den gedigne och hedervärde Theodor Kallifatides.
Den stora behållningen denna kväll var dock Nina Björk. Hon talade engagerat kring den nyutkomna "Lyckliga i alla sina dagar", där hon fortsätter sin kritik av kapitalismens konsumtionsvansinne. Hon möttes av varma applåder.
I pausen byter jag några ord med henne. Jag har läst hennes böcker (sök på Nina Björk i bloggens sökfönster) och jag kan i stort sett dela hennes samhällssyn, men lika lite som hon har det har jag någon lösning, någon väg ut ur den ständigt accelererande tillväxtens människo- och miljöförstöring.
Hon menar att David Jonstad har det. Något att kolla upp, alltså.
Jag nämner inte att jag ännu inte läst "Lyckliga i alla sina dagar". Den har fått vänta, under senaste segveckorna. Men snart...

För övrigt läser jag lite då och då några sidor i Goethes "Faust", i Britt. G. Hallqvists översättning. En bitvis väldigt rolig bok. Men den där djupa koncentrationen, var finns den...?

"man måste mer se än låta säga sig"

De tidiga grekiska naturfilosoferna hade lite olika meningar om vilka urämnena var, de element av vilka allt existerande är uppbyggt.
Luft, eld, jord, vatten - eller en kombination av dem.
Min favorit är nog Herakleitos. Han höll på elden och var, enligt Ronny Ambjörnsson, "närmast besatt av förändringens problem". Inget är beständigt, allt flyter och förändras, som den berömda floden.

Av någon anledning tänkte jag på dessa urämnen, dessa elementära ting, när jag körde in några skottkärror ved i söndags. Ved, där har vi elden. Regnskurarna som avlöste varandra, vatten. Den leriga vägen, jord. Och min något ansträngda andning, luften. Vad är verkligare än dessa element?

Vad är det för slags liv jag lever, fyllt av, eller i alla fall med mitt tänkande fixerat på, betydligt mer flyktiga ting. Borde jag inte koncentrera mig på det mer elementära? Det som håller mig vid liv? Och nöja mig med det.

Har min nyfikenhet och mitt ständiga läsande lett mig vilse, och ska jag upptäcka detta nu, hunnen inte till mitten, utan snarare till början av slutet av min levnads vandring?

Kanske bidrog att min sinnesstämning var lite dyster, efter några sega veckor. Och kanske har min - just det - läsning av Lichtenberg påverkat mig.

Denne upplysnings- och naturvetenskapsman och brett bildade humanist återkommer upprepade gånger till att det inte räcker att läsa böcker, man måste tänka själv och erfara själv.

"Folk som läst mycket gör sällan stora upptäckter. Jag säger inte detta som en ursäkt för lättja, ty upptäckter förutsätter ett omfattande eget betraktande av företeelserna; man måste mer se än låta säga sig."
(Min kursivering/LE)

Över huvud taget är han emot det myckna bokläsandet.

"Boken hade den verkan som goda böcker normalt har. Den gjorde de dumma dummare, de kloka klokare och tusentals andra förblev opåverkade."

"Någon har på goda grunder hävdat att boktryckandet visserligen utbrett lärdomen mer men minskat dess halt. Det myckna läsandet är skadligt för tanken. De största tänkare som jag stött på bland de lärda som jag lärt känna var just de som läst minst. Är då sinnesförnöjelsen ingenting?" (Min kursivering/LE)

Det blir mycket Lichtenbergcitat här. Ett sista:

"Han excerperade ständigt och allt vad han läste gick ur en bok förbi huvudet in i en annan."

Lichtenberg igen

"För att uppväcka det i varje människa sovande systemet är skrivandet förträffligt, och var och en som någonsin skrivit torde ha funnit att skrivandet alltid uppväcker något som man tidigare inte såg tydligt, trots att det fanns inom oss."

Ja, jag vill ju gärna tro att det är så. Även om jag sen en tid mest påminner om en sömngångare.


Georg Christoph Lichtenberg: Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997)